En blogg om min familj och mina hundar

torsdag 31 mars 2011

Pälsvård Schapendoes hämtat från ras klubben

PÄLSVÅRD
Pälsen är dubbel, bestående av täta täckhår med tillräcklig underull och en långa (ca 7 cm eller mer på bakdelen) ganska sträva täckhår. Den är inte slät utan lätt vågig. Uttalat lockig päls är inte tillåten. Hårstråna växer väldigt tätt ihop, de är fina och torra, men framförallt aldrig silkig. Där pälsen är lång tenderar den att stå i "tofsar" vilket gör att en Schapendoes ser mer omfångsrik ut än den egentligen är, speciellt vid bakdelen. Pälsen fäller inte, som hos många andra raser. Den yttre pälsen fälls inte ur, däremot fäller underullen mer eller mindre konstant.
Den yttre sträva pälsen gör att den inte drar till sig så mycket smuts.
En Schapendoes ska inte trimmas eller klippas, och en korrekt pälskvalitet växer så att den ger ett något rufsigt/ovårdat intryck. 
En ordentlig genomborstning av pälsen behövs då och då för att den inte ska bli tovig. Den döda underullen lossnar i regel vid en normal urborstning.,
Ca. en gång i månaden bör man gå igenom hunden grundligt. Tänderne ska rensas mot tandsten, och klorna klippas, om de är långa. Likadant bör för tät hårväxt i öronen hållas efter eftersom för mycket hår där kan skapa problem.
Den idealiska Schapendoespälsen är en mycket lättskött päls., om man är konsekvent och sköter den regelbundet.
Gör pälsvården till en mysstund som både du och hunden ser fram emot.
Redskap
Som när det gäller det mesta här i livet så lönar det sig att skaffa bra grejor från början. En borste av god kvalitet är naturligtvis något dyrare men den betalar sig i längden. Skaffa en borste med äkta borst, den håller och den sliter inte så mycket på pälsen. Skaffa också gärna en sk underullsraka, den är mycket användbar och sliter inte så mycket på pälsen. En borste med långa smala metallpiggar är också bra att ha.
Generella råd
Lär den lilla valpen redan från början att det är du som bestämmer (i varje fall när det gäller den dagliga pälsvården). Träna valpen en liten stund varje dag och lär den att det är skönt och mysigt att bli borstad. Valpen bör redan från början få lära sig att stå på ett stadigt bord gärna med en gummimatta som underlag, det går bra att använda en vanlig bilmatta. Vänj den vid att stå på bordet medan du borstar den och kollar tänder, öron, klor etc. Låt inte valpen hoppa ner själv utan lyft ner den. Genden mycket beröm och gärna en godbit, medan den fortfarande står kvar på bordet. Det är då den är duktig, inte när den har kommit ner! Om du vänjer din valp vid detta tidigt i livet så har du på ett lätt sätt undvikit många framtida problem, du har en hund som accepterar att hanteras av dig själv och vid framtida veterinärbesök och eventruella utställningar.
Detta gör man inte för att valpen behöver borstas varje dag utan för att ge valpen en positiv inställning till pälsvård och att vänja den vid att stå på ett bord, så glöm inte att berömma den mycket så att det blir en positiv upplevelse för hunden.
Färger
Alla färger är tillåtna på en Schapendoes men man uppskattar den blå/grå till svarta färgen mest. De flesta Schapendoes förändrar sin färg genom hela livet. Det är inte ovanligt att en svartfödd Schapendoesvalp blir grå som vuxen. Även den valp som vid 8 veckor är svart/blå med nästan vita hårtoppar ut mörknar med åren och kan i många fall vara nästan svart vid vuxen ålder

Temperament Schapendoes hämtat från ras klubben

TEMPERAMENT
En Schapendoes är en glad hund. Alltid ivrig att behaga, och som regel glad för alla som visar intresse för den.
Den är en aktiv hund, som kräver en del uppmärksamhet och aktivering för att utvecklas optimalt.
Eftersom den även är en klok och självständig hund, kräver den också att få regler att följa redan som liten valp
Den är en vaken och uppmärksam hund som kommer att se som sin uppgifta att vakta ditt hem i den bemärkelsen att den ger skall när någon kommer.  När man skaffar sig en Schapendoes, får man inte bara en hund, utan en ny familjemedlem, som förväntar sig att få delta i alla familjens aktiviteter.
En Schapedoes är en mycket frisk och sund hund, och de flesta Schapendoes håller sig "evigt unga".
Det är inte ovanligt att få se gamla Schappar på 12-13 år tumla runt som valpar. Genomsnittsåldern är hög, och det är inte ovanligt att Schappar blir både 14 och 15 år gamla.
En Schapendoes är en aktiv hund, älskar att galoppera på öppenmark och skog, vilket inte förhindrar att den trivs utmärkt som stadshund sålänge den få tillfälle att röra sig fritt
Om man väljer en tik eller hane är mer en smaksak då det inte är en ras som uppvisar så stora skillnader mellan tik och hane. När det gäller tikar får man räkna med ca 2 löpperioder per år på ca 3 veckor vardera. Under dessa 3 veckor måste man hålla sin tik under uppsikt.  Det är inte bara hanarna som letar efter löptikar, - nej, hon kan även själv ge sig iväg och leta efter en läcker hane.

Standard Schapendoes hämtat från ras klubben

STANDARD
HEMLAND: Nederländerna                                                                 

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Vallhund

BAKGRUND: Vid slutet av 1800- och i början av 1900-talet förekom schapendoes över hela Holland, där det fanns beten och fårahjordar. Herdarna värdesatte rasen för dess outtröttliga lust att arbeta och för dess lättlärdhet.
Schapendoes tillhör den vittomfattande grupp av långhåriga vallhundar med kraftigt bepälsade huvuden. Rasen är besläktad med bearded collie, puli, owzarek nizinny, old english sheepdog, briard och bergamasco i de varianter som förekommer i Hessen, Odenwald och Niederrhein. 
Under 2:a världskriget höll rasen på att dö ut men en kynolog vid namn P.M.C. Toepel tog sig an rasen och lyckades rädda den till eftervärlden. Den holländska rasklubben bildades 1947 och 1952 erkändes rasen på dispens av Nederländska Kennelklubben. 1954 skrevs standarden och registreringen började. FCI godkände rasen 1971. 
Schapendoes är en vallhund som användes, och än idag i viss mån, används, för att valla fårhjordar. Eftersom fårbete huvudsakligen förekommer i lugna, avskilda områden av landet är det nödvändigt att rasen har stor uthållighet, rörlighet och snabbhet. Anlaget att hoppa är viktigt liksom stor lättlärdhet och förmåga att arbeta självständigt. Rasen måste vara en typisk vallhund till temperament, kroppskonstitution och själ.

HELHETSINTRYCK: Schapendoes skall vara en lätt byggd hund, långpälsad och med en mankhöjd på 40-50 cm. Rörelserna skall vara energibesparande och fjädrande. Rasen besitter en uppseende förmåga att hoppa.

MÅTTFÖRHÅLLANDEN: Schapendoes skall vara något längre än den är hög.

KARAKTÄR: Rasen skall vara glad, livlig, vänlig och aktiv.

HUVUD: Huvudet ska föras högt. Den kraftiga pälsväxten ger ett intryck av att huvudet är större, och i synnerhet bredare och högre, än vad det i verkligheten är.
Skallen ska vara nästan flat med måttligt markerad pannfåra och väl markerade ögonbrynsbågar. Den ska vara ganska bred i förhållande till dess längd.
Stopet ska vara väl markerat men inte djupt.
Överlinjen på nospartiet ska vara placerad något lägre än skallens överlinje. Nospartiet avsmalnar endast lätt. Det ska vara djupt i hela sin längd och ha en svagt rundad avslutning. Sedd från sidan ska underkäken, även med munnen stängd, vara helt synlig.
Saxbett.
Okbenen ska vara mycket framträdande.
Ögonen ska vara ganska stora, runda och normalt ansatta. De ska vara placerade tämligen tätt. Ögonfärgen ska vara brun och får inte ge intryck av att vara svart. Ögonvitorna ska endast vara synliga då hunden tittar åt sidan. Uttrycket ska vara alert, ärligt och livligt. Ögonformen, ögonfärgen och uttrycket är mycket utmärkande för rasen.
Öronen ska vara relativt högt ansatta och ska varken vara stora eller tjocka. De ska hänga fritt, men inte tätt intill skallen. De ska vara rikligt behårade och rörliga, men får inte skjuta utanför huvudets konturer.

HALS: Halsen ska vara stark och torr. Måttligt lång.

KROPP: Skelettet ska vara lätt, smidigt och fjädrande.
Länden ska vara välvd, kraftig och muskulös.
Bröstkorgen ska vara djup. Förbröstet ska vara markerat. Revbenen ska vara måttligt till väl välvda och nå långt bak.
Underlinjen ska inte vara allt för uppdragen.
Svansen ska vara lång och väl bepälsad med fana, Sättet på vilket svansen bärs är karaktäristiskt för rasen. I vila ska svansen hänga men i trav ska svansen bäras ganska högt och svänga från sida till sida i en lätt bågform. I galopp ska den bäras rakt utsträckt. Under hoppning ska svansen tjäna som ett roder. När hunden är uppmärksam får svansen ibland lyftas högt. Den får dock aldrig bäras styvt upprättstående över rygglinjen.

EXTREMITETER: Benstommen ska vara fin.
Skulderpartiet ska vara välvinklat. Underarmarna ska vara raka. Mellanhänderna ska vara fjädrande. Framtassarna ska vara ganska stora och fjädrande. Till formen ska de vara breda och ovala. Tårna ska vara väl samlade. Trampdynorna ska vara tjocka och fjädrande med mycket päls emellan dem. Sporrar är tillåtna.
Korset ska vara väl sluttande. Hasorna ska vara måttligt vinklade, korta och väl musklade. Baktassarna ska vara som framtassarna.
Under sitt arbete använder sig rasen mer av galopp än av trav. Rörelserna ska vara lätta, fjädrande och energibesparande. Rasen ska ha lätt att hoppa och att vända snabbt. De skiljer sig en del från andra raser genom att de under trav bär både huvud och svans ganska högt.

PÄLS: Schapendoes ska ha tjock päls med tillräcklig underull. Pälsen ska vara lång,  7 cm eller längre på bakstället. Pälsen ska inte vara mjuk. Den är lätt vågig. Lockig eller krusig päls är inte tillåten.
Hårstråna växer mycket tätt. De ska vara fina och torra, men viktigast av allt, aldrig silkiga. Där pälsen är lång tenderar den att slå ut i tofsar, vilket gör rasen omfångsrik speciellt på bakdelen. Rasen ska också ha en mycket kraftig hårtofs på huvudet liksom mustascher och skägg.
Alla färger är tillåtna. Mest eftersökt är blågrå till svart.

STORLEK: Hanhund 43-50 cm, tik 40-47 cm.

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och ska bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Nervöst eller aggressivt beteende är diskvalificerande.

Schapendoes historik hämtat från ras klubben

HISTORIA
I slutet av förra århundradet kunde man se Schapendoes överallt på Hollands hedar. Herdarna uppskattade dessa hundar för deras outtröttliga arbetslust och för deras intelligens. Schapendoesen tillhör den stora grupp av långhåriga vallhundar med kraftigt pälsade huvuden som även Bearded Collie, Puli, Owczarek Nizinny, Old English Sheepdog, Briard och Bergamasco tillhör . Den Holländska kynologen P.M.C. Toepoel räknas som rasens grundare. Mellan åren 1940-45 reste han runt på den Holländska landsbygden och sökte efter hundar som påminde om en Schapendoes. Alla de hundar av rasen Schapendoes som finns idag stammar från de hundar som han lyckades hitta. Han lyckades hitta 9 hundar och från dessa nio stammar alla dagens Schapendoes. Det var fyra hanar: Noël, Pluis, Beloe och Boef. Tikarna var Roetje, Asta, Tirza, Teddy och Ingrid.
Den Holländska rasklubben bildades 1947 och 1952 erkände den Holländska Kennelklubben rasen. 1954 skrevs den första standarden och man började registrera hundarna i en stambok. 1970 stängdes stamboken och efter det skrevs inte längre hundar av okänd härstamning in i stamboken.. Det slutgiltiga erkännandet av rasen kom så sent som 1971. Fram till 1988 användes den standard som skapades vid ett styrelsemöte den 13 november 1954. Men 1988 gjordes FCI standarder om för att bli mer uniforma och så också standarden för Schapendoes.. Den senast reviderade standarden är från 1999.
Schapendoes har FCI-standard nummer 313.
Schapendoes är en vallhund som användes och fortfarande används för att driva de stora fårhjordarna som fanns i Holland. Betesmarkerna för de holländska fårhjordarna liger i ensliga områden av landet vilket gör att en Schapendoes måste besitta stor uthållighet, rörlighet och snabbhet. Den har också en anmärkningsvärd förmåga att hoppa såväl som intelligens och förmåga att agera självständigt. Den ska vara en sann vallhund i huvud, kropp och själ.
En Schapendoes är hamoniskt konstruerad vallhund med en uppmärksam och modig karaktär. Den är intelliget, vaksam, glad, vänlig och livlig. Mot människor i sin omgivning utvecklar den en stor kärlek och lojalitet.

måndag 14 mars 2011

Dvärgbandmask


Jag gör mitt för att hålla masken borta

onsdag 2 mars 2011

lektion 16

Ren & smutsig klickerträning

När jag håller kurser använder jag ofta en del tid i början på att få folk att träna ”rent”. Därför har jag satt upp en lista på ”ren” och ”smutsig” klickerträning (om man tränar efter andra metoder är säkerligen inte alla dessa punkter aktuella). För att fullfölja en kurs med mig som instruktör utan bestående men, rekommenderas att hålla sig i vänster kolumn så mycket som möjligt.
På vissa ställen i den här artikeln används lite intern jargong, så om du inte förstår allt med det samma rekommenderas boken Lydnadsträning i teori och praktik för att komma in i tankegången.
OBS! Känsliga personer rekommenderas läsa artikelns sista del först, för att undvika att läsa hela artikeln med dåligt samvete.

Forma beteenden

Rent
Smutsigt
Dela upp beteendet i så små delar som möjligt. Träna i förväg eventuella grundfärdigheter (t ex lär in bakdelskontroll innan du börjar träna fritt följ osv).
Lumping (dvs träna för stora delar av beteendet på en gång).
Använd lockande endast som sista lösning om andra inlärningsmetoder (fånga beteendet, fri-shejping, targeting osv) som baseras på mindre hjälp inte fungerar som de ska – och ta bort lockandet snarast.
 Onödigt användande av lockande.
Träna flytbaserat, ett beteende i taget. Träna flera beteenden under samma pass först när båda har lärts in bra var för sig.
Träna flera nya saker under samma pass.

Användande av signaler

RentSmutsigt
Ge alltid signaler endast en gång – när du är tämligen säker på att hunden reagerar korrekt vid första försöket. Om hunden inte reagerar inom fastsatt latenstid avbryter du, och väntar lite innan du ger hunden ett nytt försök (eller eventuellt sänker kriterierna om nödvändigt).Ge signaler två gånger (eller flera) om hunden inte reagerar vid första försöket. Denna kan verkligen bli smutsig om du dessutom vid andra eller tredje försöket ökar röstvolymen eller lägger på extra kroppsspråk.
Använd alltid normal röst (anpassad situationen) när du ger signaler. Det är förstärkning som ”driver” beteendet, inte signalen. Om beteendet i förväg är ordentligt ”genomförstärkt” ska din signal vara som att släppa en spänd gummisnodd – inte som att knuffa en ko i rumpan.Ge signaler med onödigt hög röstvolym.
Lär alltid hunden att erbjuda beteendet frivilligt (även om du till en början använder lockande!) Först efter en period där hunden tydligt visar att den kan erbjuda beteendet självständigt med bra flyt, är det dags att få den under stimuluskontroll. Och då är det lätt att sätta på vilken som helst subtil signal, verbal eller handtecken.
Gå direkt från lockande till användande av signal, utan någon period med frivilligt beteende däremellan. Använda en förminskad del av lockarörelsen som signal (väldigt dirty!).
Alla beteenden i arkivet ska vara så bra tränade att det är lätt för hunden att erbjuda dem frivilligt när du så önskar. Om du ännu inte har kommit så långt, bör du lätt kunna gå tillbaka några kriterier för att snabbt få hunden att förstå vilket beteende du vill att den ska erbjuda frivilligt. Inga beteenden i samma ”mapp” bör vara alltför dominerande.
Använder signal för att få igång hunden när den inte vill erbjuda rätt beteende frivilligt (denna är inte så väldigt smutsig, men åtminstone lite smålortig).
Det är helt ok att börja säga signalen samtidigt som (eller strax innan) hunden erbjuder beteendet frivilligt på ett relativt tidigt stadium i träningen. Men vänta med att få beteendet under full stimuluskontroll (dvs att hunden ska invänta signalen, och du slutar att förstärka att hunden utför beteendet frivilligt) tills beteendet har bra flyt och har den precision som du vill ha.
Få beteendet under stimuluskontroll innan det är tillräckligt automatiserat. Eller ännu smutsigare – medan den fortfarande är beroende av hjälp.

Diverse syndrom

Rent
Smutsigt
Är tyst, och ger hunden ansvaret för att hålla fokus (ev sänker kriterierna).
Ekorrsyndromet (smackar för att få hunden att hänga med).
Är tyst, och ger hunden ansvaret för att hålla fokus (ev sänker kriterierna).
Mobiltelefonsyndromet (ropar ”Hallå!” eller dylikt när hunden inte hänger med).
Ha alltid godbitarna/leksakerna ordentligt dolda i jackfickan eller i västfickan. Under träning bör du helst använda kläder som du även kan använda under tävlingar. Se även till att godispåsar eller leksaker inte sticker till hälften upp ur fickan när du tränar.
Kängurusyndromet (tränar med en stor och ful godisväska på magen). Om du inte tränar för tävling är dock detta inte så väldigt dirty.
Rak i ryggen, titta rakt fram & armarna ned längs sidan.
Ryggskottsyndromet (böjer sig över hunden när man tränar).
Stå så stilla som möjligt och låt hunden göra jobbet själv (eller sänk kriterierna på andra sätt).
Varm-asfalt-syndromet (flyttar sig hela tiden för att hjälpa hunden att erbjuda beteenden).
Håll händerna ned längs sidan (inkl handen som du håller klickern i).
Magknipsyndromet (håller händerna framför magen eller bröstet när man tränar istället för ned längs sidan).

Betingad förstärkare

Rent
Smutsigt
100% sammanhang mellan belöningsmarkör och belöning.
Klickar eller säger ”Bra!” flera gånger innan belöningen kommer (verkligen skitigt!)
Använd alltid klickern om du inte har bra skäl för att inte använda den (t ex att det är 20 minusgrader ute, eller att beteendet är så bra inlärt att du inte längre har något behov av klickern).
Slarvar med att använda klickern de gånger man definitivt hade fått bättre precision genom att använda den.
Håll klickerhanden ned längs sidan, både när du tränar och när du klickar.
Peka på hunden med klickern, hålla klickern framför magen eller bakom ryggen.
Håll händerna ned längs sidan medan du klickar, och påbörja belöningsrörelsen först efter klicket.
Stoppar handen i fickan före klicket.
Har fokus på bra timing hela tiden. Inget omedvetet klickande.
Klickar ofta ”automatiskt” på ungefär samma ställe av gammal vana, istället för att verkligen fokusera på att klicka exakt varenda gång (särskilt när man har fokus på andra aspekter i träningen).
Litar på klickern, men använder dessutom gärna belöningsplacering där detta kan effektivisera träningen.
Är mer benägen att belöna snabbt (i position) än att klicka exakt. Litar inte på klickern.
Belönar alltid tämligen snabbt efter klicket, oavsett vad hunden gör. Om man vill att hunden ska göra något speciellt efter klicket (t ex hålla positionen), ser man till att ha lärt hunden detta i förväg, så att hunden alltid gör som man vill efter klicket.
Håller tillbaka belöningen efter klicket därför att hunden bröt positionen. Ok om det sker några få gånger och hunden snabbt intar rätt position när du håller tillbaka godbiten. Men väldigt smutsigt om du håller tillbaka godbiten många sekunder efter klicket i väntan på att hunden ska utföra något som du egentligen borde ha lärt den tidigare.
Håller tyst medan hunden jobbar. Klickar och belönar först när kriteriet har uppnåtts. Anpassar kriterierna och förstärker så ofta att hunden inte behöver extra hjälp för att genomföra beteendet.
Berömmer under genomförandet innan man klickar.
Fokuserar på att markera rätt beteende med hjälp av klickern. Berömmer gärna under leken efteråt, men ser till att själva klicket aldrig försvinner i ”oljudet” från berömmet så att det förlorar effekt.
Överdrivet beröm samtidigt som (eller strax efter) klicket, så att klicket förlorar signalvärde pga ”oljudet”.
Håller tyst medan hunden jobbar. Klickar och belönar först när kriteriet har uppnåtts. Anpassar kriterierna och förstärker så ofta att hunden inte behöver extra hjälp för att genomföra beteendet. Det finns några exempel där keep going-signaler är smarta att använda, men som en generell regel är det lika bra att hålla sig undan.
Använder diverse keep going-signaler.
Ger eventuella signaler en gång före beteendet. Klickar och belönar efter beteendet. ”That’s it!”
Säger ”good sit”, ”good down” eller ”good spin” efter att beteendet har genomförts (upprepar signalen tillsammans med ”good” – en amerikansk grej som är totalt meningslös för alla andra ändamål än att urvattna kommandot).

Användande av belöning

Rent
Smutsigt
Håller belöningen gömd i fickan medan hunden jobbar, och har så bra mekaniska färdigheter att man snabbt får upp belöningen efter klicket (och därefter snabbt ner i fickan igen). Undantag endast vid särskilda tillfällen där det är viktigt att belöna snabbt under en begränsad period.
Håller godbitarna eller leksaken i handen (istället för i fickan).
Tränar flytbaserat med rätt kriterium så att hunden lyckas göra rätt även under hög intensitet. Lär hunden självkontroll och bra belöningsmanér. Men val av förstärkare ska naturligtvis fortfarande anpassas önskad intensitetsnivå i momentet, där detta är nödvändigt.
Undviker användandet av kvalitetsbelöning som hunden verkligen älskar då ”hunden varvar upp sig för mycket”.
Sätter kriterierna så att rätt beteende förstärks högfrekvent i början av inlärningen.
Tidigt i inlärningen belönas det för sällan.
Trappar gradvis ned förstärkningsfrekvensen och tänjer beteendet försiktigt – även vid tillfällen där det till synes ser ut som om hunden tål snabbare nedtrappning.
Trappar ned förstärkningsfrekvensen för snabbt och ”surfar på extinktionsbursten” istället för att trappa ned gradvis – väldigt dirty!

Användande av omvänt lockande

Rent
Smutsigt
Använder omvänt lockande i början av inlärningen, eller för att kvalitetssäkra ett beteende som har lärts in på andra sätt. Trappar ned omvänt lockande när det har gjort sitt jobb, så att man inte blir ”omvänt lockandeberoende”.
Använder omvänt lockande så länge att det inte längre är omvänt lockande – endast ”lockande”.

Kedjning

Rent
Smutsigt
Baklängeskedjar allt som bör baklängeskedjas.
Använder framlängeskedjning istället för baklängeskedjning där detta uppenbarligen hade haft sina fördelar på kort eller lång sikt.
Tränar gärna delmoment till perfektion, men baklängeskedjar när man så småningom sätter ihop dem.
Tränar endast delmoment och bara ”lurar” hunden ibland att köra hela momentet.

Felrättande

Rent
Smutsigt
Lär in beteendena ordentligt från början, och kvalitetssäkrar/övertränar så att man har säkerhetsmarginaler. Tar omedelbart tag i problem/svagheter så fort de upptäcks.
Försöker kamouflera slarvig träning med diverse hjälper (eller genom att undvika vissa situationer).
Välja robusta och slitstarka lösningar – även om det skenbart tar längre tid här och nu.
Välja ”enkla lösningar” som fungerar där och då, men som på längre sikt inte ger någon effekt.
Gradvis bygga upp uthålligheten, så att varje träningspass bygger upp hunden.
Köra ”motivationsträning” för att därefter köra flera träningar som ”tömmer motivationen” innan man åter måste köra mer ”motivationsträning” osv.

Träningsrutiner

Rent
Smutsigt
Planerar träningen i förväg.
Improviserar träningen.
Har 100 % fokus på hunden under hela träningspasset, och tar ofta pauser där hunden får ta det lugnt eller ladda om mellan de intensiva träningspassen.
Skiljer inte tydligt på träning och pauser. Låter hunden stå och erbjuda beteenden medan man pratar med andra, eller helt enkelt inte fokuserar.
Träningen är fri från dödperioder. Hunden erbjuder beteendet, belönas och erbjuder åter beteendet så länge passet pågår.
Använder det mesta av tiden på ett träningspass att förflytta sig, hantera utrustning eller göra andra improduktiva saker där hunden under tiden inte får en chans att tjäna belöning.
Avbryter träningen så fort man känner irritation eller att saker inte fungerar. Tar sig en ordentlig funderare och gör nödvändiga förändringar innan man fortsätter träningen.
Fortsätter träningspasset även om känslan av frustration eller irritation dyker upp, även om man ser att träningen inte fungerar. Hoppas att det snart ska ordna sig bara man tränar tillräckligt länge.
Jämn träning.
Sporadisk kraftansträngning.
Skriver alltid träningsdagbok.
Skriver aldrig träningsdagbok.

Rena & smutsiga tankar

Rena tankar
Smutsiga tankar
Fokuserar på det som är observerbart (situation, beteende och konsekvens) och faktorer som man kan ändra i träningen (timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet).
Allt som innebär ledarskap, funktioner, drifter, motivation, energiflyt osv.
Tar själv ansvar för hundens beteende. Fokuserar på att optimalisera egen träning så att hunden på sikt kan tåla så många störningar som möjligt.
Letar alltid efter bortförklaringar (det var så varmt idag, någon har strött godis på marken osv, osv).

Varför träna så rent som möjligt?

Orsaken till varför jag tjatar om dessa detaljer kan sammanfattas i dessa punkter:
1. Smutsig träning medför att du måste ta bort väldigt mycket onödig hjälp längre fram i träningen (och då blir det ofta inte gjort, då ovanan har blivit så inrotad hos hundföraren).
2. Smutsig träning leder ofta till att fel beteende förstärks (t ex när du upprepar signaler två eller flera gånger…)
3. Smutsig träning leder ofta till att hunden aldrig lär sig ordentligt att erbjuda frivilliga beteenden (något som är helt väsentligt för effektiv klickerträning).
4. Ren träning ger kort sagt mycket effektivare träning, både på kort och (speciellt) lång sikt.
Om jag känner någon hundtränare som alltid tränar helt rent? Nej, har ännu inte träffat någon sådan. Och jag måste bara erkänna att också jag själv kan bli lite smutsig ibland.
Så om du sitter kvar med dåligt samvete just nu därför att du känner igen dig på många punkter, kan du bara slappna av – du är i riktigt gott sällskap. Under åren har jag mött flera av världens bästa hundtränare, och vissa av dem tränar så pass smutsigt att jag ibland blir förvånad över hur deras hundar har kunnat bli så bra. Men det är väl så här i hundträningen att det finns viktiga detaljer, och det finns mindre viktiga detaljer. Är man bra på de viktigaste sakerna tål man lite smutsig träning utan att förstöra för mycket.
Poängen är först och främst att du ska vara medveten om vilka smutsiga tricks du använder, så att du inte överdriver. Om du vill bli en bättre klickertränare tjänar du mycket på att träna så rent som möjligt. Hoppas denna lista kan ge några sparkar i rätt riktning.