Google+ Followers

En blogg om min familj och mina hundar

Mitt foto

Jag är en hundälskade mor till två underbara grabbar.
En annorlunda själ som anser att livet är till för att levas väl.

fredag 29 januari 2010

Paolo Roberto

Igår var jag och Erik på föredrag med Paolo Robert på Forum här i Tibro. Paolo talade om hur det var för honom att gå från osynlig katolskt korgosse till en av Stockoholms värstingar vidare till skådespelare idrottsman och sedan familje far egenföretagare och programledare för Tv.

Han talade om vikten av att utmana och utmanas om sin driv kraft i livet och om att göra val.

Han talar bra men stundom lite styltigt.

Men vad som slog mig mest är att om man bort ser från våldet som kantat hans liv så kunde det varit min bror som stod där.

De är lika i att behöva ha utmaningar att ledsna på det vardaglig. tex startar man en firma och den går bra och blir självgående så är det inget kul längre samma gäller i Paolos fall med boxningen har man vunnit tillräckligt många matcher och tagit hem titeln så är det inget spännande längre. Han avstod från en titel match och skrev en kokbok istället det var en större utmaning för honom som dyslextiker.

Bror min driver företag fostrar barn och bygger hus han är driven, ohälsosamt driven tycker jag hans kropp tar stryk men han kanske som Paolo behöver leva så för att känna att de lever.

Jag är i vilket fall som helst imponerad av dem bägge.
Erik hade sett en bild på Paolo från 87 någon gång han tyckte det lika gärna kunde ha varit en bild på Erni.

torsdag 28 januari 2010

Arbets skada

Igår efter det att jag varit hos psykiatikern som för övrigt ställde en i mina öron väldigt dum fråga "har du några psykiskaproblem nu" Han fick ett lika dumt svar "det vet jag inte jag har inte den utbildningen, men problem har jag om de är psykiska eller om det bara är det att hjärnan är skitig som är anledningen det vet jag inte som sagt".

För att återgå till ämnet när jag gick därifrån så var gick jag förbi akutintaget vid vårdcentralen. Då slår arbetsskadan till, det var dåligt skottat vid ett akutintag ska det vara väl skottat det förstår väl varenda människa oavsett om man är fastighetsskötare eller ej.

Vad göra? jo jag gjorde vad jag skulle vilja att någon gjort för mig i liknande läge. Jag tog reda på vem som har skottningen där och gick dit och på pekade saken. Det var välkommet och skulle åtgärdas omgående. Det beror på hur man säger saker till folk.
Jag sa att jag var yrkesskadad i ämnet och att det är dumt att börja på minus nu när det ska bli oväder (detta var innan det började snöa här igår).

måndag 25 januari 2010

Jolt åtta månader idag

Idag blir Jolt 8 månader hon väger idag 10.9kg vilket är lite mindre än förra månadsdagen, men det är inte mycket att oroa sig för bara det inte blir mycket mer.

Jag har anmält Jolt till unghundskursen och spårhelgskurs som Tibrobrukshundsklubb ska hålla i vår.
Kurserna börjar i april det känns som om det är långt tills dess vi längtar efter alla kurskompisarna jag och Jolt.

söndag 24 januari 2010

Sammanställnining av helgen"Barnledigt"

Vi har varit barnlediga i helgen Johan åkte till pappa och Erik åkte till kompisen Fredrik i Borgunda. Fredrik är Rickards extrabror.
Bägge pojkarna har haft det bra där de varit. Jag har haft det lugnt och skönt, jag och Kalle har fått lite gjort små puts typ satt upp antenn fäst upp dusch stång städat hos Apilo. Jag har varit en heldel hos Ala.

Jag är nöjd med min helg.

tisdag 19 januari 2010

Smärt

När jag i det tidigare inlägget skrev att jag haft en bra dag bortsåg jag från smärtan jag har i händer och fötter och nu benen precis under knäskålarna. Det har bara blivit värre ju längre dagen gott. jag kan knappt gå i en trapp eller trycka ner tangenterna här.
Detta inlägg får bli ett kort ett. Jag undrar hur det blir imorgon när jag ska till B-gårn...

Ja det vet jag imorgon nu får det vara bra för idag.

inköpslista allt inhandlat

Skrivare: laser svart samsung 1360 serien
Hemma telefon: två lurar trådlösa en bas panaconic
Dvd: TechnoStar dvd 1003R

Plus att jag blev vid ett trådlöst headset av min chafför för dagen Gnutt.
Vi var även och hälsade på hans syster med familj det blev en bra dag.

vilken start på dagen

Kliver upp som vanligt går ut med Underbara Jolt. Ser att barnen kliver upp. Sätter mig vid datorn och betalar räkningar.

Då kommer Erik på att han inte vet var han har fritidskortet som är nyligen uppgraderat på tre månader till för 575kr samt sin plånbok med minuten kort leg mm.

Jag har underbara barn men jag kan inte skälla på dem då blir de vidriga. Jag försökte tala om för Erik att nu kan du inte åka någonstans utan kortet synd för dig inte heller kan du köpa kläder som du tänkt för du kommer inte åt dina pengar. Då får han för sig att han inte ska gå till skolan.

Jag hade sett fram emot idag, tänkte ta med Erik till stan och handla men det tänker jag inte göra nu förrän han har fixat med korten och nytt leg och minutenkort.

Men sak är skönt jag har betalt alla räkningar som tillkommit pga att jag fick stroke idag plus min lilla röda är betald till sista kronan.

Jag vill in till Skövde och köpa en skrivare och en telefon men jag vet inte om jag orkar ska kanske ringa mamma och fråga om hon vill möta mig i Skövde kanske.

måndag 18 januari 2010

Arbetsträning

Jag kom iväg till jobbet, jag gick med Jolt som sällskap. När jag väl kom dit så träffade jag Robert sedan så ringde telefonen och jag fick besked om att jag kunde komma till doktorn på vårdcentralen en halvtimme senare. Detta innebar att jag fick stressa för att hinna gå dit, Kalle fick komma och möta upp där så att han kunde ta med Jolt hem.

Resultatet av läkarbesöket var Kåvepenin för bihållsinflamation halsinfektion och urinvägsinfektion. Kul tio dagar med 1gr/ 3gånger/ dag. MMin Mage kommer att balla ur big time.

fredag 15 januari 2010

Kritiken från MyDog 2010 på Jolt

7mån tik H m bra skallparti typiska ögon & ?bett? brant ?skulderparti? i öv väl vinklad lite mjuk i mellanhanden fin benstomme typiska tassar välform kropp utm rör bak valppäls.
Bästa Valp
Valpkl pris 1 hp 1

Enligt vad jag kan tyda så står det så här.

torsdag 14 januari 2010

Arbetsträna / Ångest

Idag har jag varit på sjukgymnastiken det var så svårt att komma dit, jag är så trött hela tiden. Jag känner ångest inför att jag ska börja arbetsträna på måndag även om jag bara ska ta mig dit och hem inte utföra något arbeta där. Det känns hemskt att möta min ena arbetskamrat som jag vet har en benägenhet att anse att jag simulerar alla mina sjukdomssymtom. Han tycker inte om att jag inte är på jobbet för nu måste han ju utföra arbete också jag gör inte det tråkiga och monotona arbetena åt honom per automatik längre. Jag är inte på plats och ser till att saker blir gjorda arbetsuppgifter som ligger på hans ansvars område men som han anser sig vara för fin att göra.

Jag vet att jag gjort för mycket förut men jag har tyckt att det krävs mindre energi att göra det själv än att få honom att göra sakerna.
Nu vet jag att jag måste hålla igen och inte bry mig jag ska hålla efter mina åligganden och inte andras. Lätt att säga svårt att genomdföra.

Jag gjorde ett test på Ansiktsboken det visade att jag nu kan ha en depression vicklet jag aldrig tidigare varit i närheten av att ha, det är inte ovanligt att få det efter en stroke som jag haft. Men det känns jobbigt tycker jag.

onsdag 13 januari 2010

Sträcka sig efter vardagen

Idag så hade jag Min underbara arbetskamrat Robert på lunch, så skönt att träffa honom igen det var länge sedan.

På måndag så ska jag börja arbetsträna jag tänker gå till jobbet tillsammans med min hund ta en fika med Robert och gå hem. Sedan får vi se när jag ökar på det hela.

Jag har ju egentligen redan börjat arbetsträna i och med att jag går på sjukgymnastik två gånger i veckan eller försöker klara av det det är inte alltid jag har orkat med det.

Mitt mål är väl att jag ska försöka börja arbeta i februari inte på heltid kanske men halv tid hoppas jag.

men det får vi se vad läkaren och psykiatikern säger om saken.

tisdag 12 januari 2010

Jag är hjärntrött

http://www.medicallink.se/News/showNews.cfm?newsID=1841

lördag 9 januari 2010

My Dog slutresultat

Jolt gick inte vidare vid "Bästa valp för dagen" men jag är så nöjd med henne för hon gick riktigt bra idag.
1 klassad och HP och dessutom BIR jag kunde inte hoppats på något bättre resultat.
Det var en lång dag för oss, mig, Jolt och vår chafför Rosa.
Jolt har sköt sig utmärkt med beröm godkänt idag, inte ett enda pipande på hela dagen, jag vart lite orolig för henne för hon ville inte kissa i den anordnade rastgården man ska inte kissa i sågspån tyckte hon nog. Inte heller skita gör man på det, hon kissade första gången när vi rastade på väg hem och bajsade först när vi var hemma på kvällsturen.
När jag lyckats tyda hela kritiken så ska jag lägga ut den här till allmän beskådan.
Nu ska jag krypa längre ner under täcket och sova.

my dog

Jolts resultat hittills bästa valp hp och gick vidare till bästa valp för dagen den tävlingen får vi vänta på.

fredag 8 januari 2010

Kapitel 3 av Malin Erinidotters bok

Kapitel 3
Trollen stod i en cirkel och bankade på allt de kunnat få tag på och vrålade lycksaligt. Ljudet
var öronbedövande. Trots kylan var de flesta halvnakna och det verkade inte bekomma dem
det minsta. Flera stop skickades runt och för varje runda ökade oljudet trots att några stöp
undan och föll i snarkande högar av lyckligt berusade troll.
Castor stod inne i ringen, bredvid elden. Rester från trollens senaste måltid hängde kvar på
ett spett. Revbensspjäll. Några avgnagda lårben låg där också halvt förbrända. Han rös och
rättade till manteln för att få svärdsarmen fri, samtidigt som vapnet doldes. Bland de här
typerna var Earics svärd den yttersta provokationen. Kusin Ezhat, kusin Yhrr, som ville kallas
Al och en hel hoper andra sysslingar och bryllingar han mindes från familjefesterna, alla var
de där. Inga honor dock. Synd. De hade alltid aningen mer medkänsla. De hade åtminstone
brukat klappa honom på huvudet sedan de klappat till honom.
Så bröts cirkeln och hans äldre halvbror Rocky kom instampande. Castor var närmare sju
fot lång, men det stora trollet som närmade sig var gott och väl halvannan gång till och bred
som en dörr över bröstet. Hans enda klädesplagg var ett höftskynke av två hopsydda fårhudar
där fårbenen fortfarande hängde kvar. Den grågröna huden var insmetad med något som
luktade fränt av lera och blod. I hårets blanksvarta raggtovor satt guldpärlor inflätade.
”Ahaa… Det var oväntat besök!” Besten flinade brett.
Jenno tog ett par steg bakåt, tvekade... Vände sig om mot lägerplatsen. Därframme
avtecknade sig Castor mot bålet, den minste av silhuetterna. Han kunde ge sig av nu. Han
borde ge sig av nu, medan alla var upptagna. Det stora bergstrollet kom in i ringen och Jenno
mådde nästan fysiskt illa av anblicken och där fanns något annat också. En suddig varelse,
dimmig… Den flimrade i synfältet, en gråaktig gestalt med sotsvarta konturer.
Demonernas Herre hade i all sin osynlighet ställt sig upp bredvid dem, det stora trollet och
det ännu större trollet. Omedvetet sträckte han på sig för att verka längre. Nu fick han en
nästan oemotståndlig lust att be någon sätta på kaffe. Lustigt. Han tyckte inte ens om kaffe.
Föredrog te bryggt på svart mint faktiskt, men det verkade passa in.
”Så bastarden tittar in och hälsar på!”
”Faktiskt inte. Faktum är att det är ni som hälsar på. Det är mitt läger.” Castor strök undan
håret från ögonen och rätade på sig. De grå ögonen mötte trotsigt Rockys stenkolssvarta.
Risken för att det här skulle gå överstyr hade det säkraste oddset i mannaminne. Hur som
helst, det var lika bra att ösa på. Visade han rädsla nu skulle han förmodligen inte ens leva till
frukost. Rockys haka föll ned. För ett ögonblick såg han både förvirrad och fåraktig ut.
Sen kastade han huvudet bakåt och skrattade så snön dalade från träden inom tjugo stegs
omkrets.
”Alltid lika kaxig!” Han dunkade Castor i ryggen på ett sätt som fick den mindre mannen
att känna det som om revbenen var på väg ut genom bröstet. ”Kom och festa med oss ikväll,
lille bror. Sen får vi se.” Han log ett leende som blottade mängder av stora gula tänder.
”Inte mycket till fest…Var är flickorna?”
Rocky hävde upp ännu ett av sina öronbedövande skratt. ”Du har glömt mycket du. Förra
månaden var parningsmånad, nu vill de vara ifred.”
Den här var bestämt inte samma sort som den andra? Ett vaknare, mindre blodtörstigt sinne.
Demonfursten förstod inte fullt ut vad de pratade om, men han förstod signalerna som
strålade ut från de båda trollen. Det största fullkomligt glänste av arrogans. För högljudd, för
närgången, trampade han ideligen över de osynliga revirgränser som alltid finns mellan
levande varelser. Och ondska. Riktigt härlig ondska låg runt honom som en extra hud.
Demonfursten var överlycklig. Det mindre trollet avvaktande, med en beredskap i rörelserna
som vittnade om vaksamhet. Det var lika tydligt att de var väl bekanta som att de inte tyckte
om varandra. Demonfurstens blick hängde fascinerad vid deras ansikten. Det här spelet de
spelade… I hans eget rike fanns ingen förställning. Demonerna var lika lätta att läsa som en
öppen bok, enkelspåriga och lättstyrda. Om någon av dem någonsin fick en idé handlade det
nästan uteslutande om att köra en eldgaffel i någon annan. Helt meningslöst för övrigt
eftersom demoner är odödliga och läker snabbt så länge de håller sig i sitt eget svavelosande
rike. Det enda de lyckades åstadkomma var några dagars klåda.
Det var något speciellt med den mindre varelsen. Den var definitivt inte tillfreds med den
plats den befann sig på, även om den försökte dölja det, men det var något annat också. Något
irriterade den, som en obehaglig lukt kan göra. Och det var något med dess egen lukt också…
Där fanns rädsla, vaksamhet och något annat. Något som påminde om… människa? Ja! Den
svarte slog sig för pannan. En ghoulett! Så löjligt uppenbart nu när han kommit på det. Det
här var inget riktigt troll! Då kanske… Det här var kanske Chansen han behövde? Om han
kunde ta kontakt? Upphetsad grep han om den kraftiga handleden, men med irriterad
vämjelse såg han sina fingrar gå rätt igenom och fånga sig själva.
Castor drog år sig handen med en häftighet som kom Demonernas herre att fara på ändan in
i bålet. Vad var det där, var kom den vidriga svavelstanken ifrån? Halvtrollet såg sig vildögd
omkring och det ryckte i näsborrarna.
Demonfursten kravlade upp på fötter, borstade av sig sotet och såg sig förstulet om. Han
hade sin värdighet att tänka på. Men den hade känt det! Han hade rätt! Den var mottaglig!
Här var Chansen! Han sträckte ut sitt mörka sinne mot Castor och började mässa sin
enformiga litania. Hör mig. Jag är Demonernas Herre, den mäktigaste kraften i de sju
världarna… Jag kan skänka dig allt du vill. Hör mig… Den röstlösa, enträgna viskningen
vindlade sig in i hjärnan och lindade sig runt sinnet. Hör mig… Låt oss hjälpa varandra, du
kan bli hövdingarnas hövding… Hör mig!
Övertalningen blev plötsligt en befallning, Castor tjöt och snubblade framåt. Tryckte
händerna mot öronen för att försöka stänga ut rösten som surrade därinne. Det kändes som
om en hel bisvärm kommit lös inne i huvudet! Världen omkring blev suddig, diffus och
försvann. Det enda som fanns var den pockande rösten som försökte nästla sig in i
medvetandet. Han tjöt igen i ren desperation.
Rockys hårda, kalla ögon iakttog honom misstänksamt. Vad var detta för trick? Han förstod
inte hur det passade i spelet och det retade honom att inte ha kontroll. Han sträckte sig upp i
sin fulla längd och försökte få grepp om sin kusin. De stora labbarna famlade och försökte
hålla fast men det var som att fånga en ål med händerna. De troll som inte redan sov den
redlöses snarkande sömn skrattade rått. Underhållning var aldrig att förakta och Rocky såg
rött. Ingen. Ingen skulle göra honom till åtlöje, allra minst hans bastardbror! Det var dags att
göra mos av den här råttan! Han svepte ut med sin stora näve och måttade ett slag som, om
det hade träffat, skulle ha förpassat Castor till den eviga sömnen. Men det träffade inte.
Halvtrollet märkte det överhuvudtaget inte, mer än som ett luftdrag. Demonfursten, som såg
sina planer hotade, ingrep och vrängde synen på den store besten. Han var i och för sig rätt
förtjust i den primitive slagskämpen, men hans långsiktiga avsikter krävde en annan
personlighet. Rocky märkte det desto mer, när mördarslaget bara träffade luft, fick honom ur
balans och drog omkull honom, som om hans egen knytnäve varit en kastbola. Han föll med
en duns som fick marken att skaka och farten skickade iväg honom rätt in i en trädstam. Den
jättelika tallen skakade och sände ned en kaskad av snö över trollägret och dess eld som med
ett fräsande förvandlades till en rykande glödhög.
Ibland går allt fel, trots de bästa intentioner. Suckande drog Helvetets Herre eldgaffeln ur
ryggen och sträckte sig efter eksemsalvan. Han hade ju bara velat skydda sin
framtidsinvestering, men när snön släckte brasan drogs han själv raka vägen tillbaka till sitt
glödheta Helvete.
Det jättelika trollet kom på fötter och med ett vrålande störtade han mot sin motståndare
och Castor som äntligen var herre över sitt eget huvud slet upp en glödbrand ur bålet och
skickade den med all kraft han kunde uppbringa mot Rocky. Den träffade tvärs över bröstet
med ett smackande ljud och det osade bränt kött. Gnistor föll ned och fick fårskinnet runt
höfterna att börja osa.
Rasande sopade trollet ut gnistorna med högerhanden samtidigt som han böjde sig efter en
påk. Svingade och kastade i samma rörelse och det blev Castors smala lycka, för
träffsäkerheten skevade. Han dök undan och den flygande påken träffade istället Al, som med
ett hungrigt flin stått och hurrat strax bakom.
Tjutande av smärta slet Al upp påken och drämde till den som låg närmast, ett stort
grönaktigt troll med skatfjädrar inflätade i sitt trassliga hår och ett drucket leende på läpparna.
Det vill säga, leendet försvann snabbt när påken slog ut flera tänder och med ett morrande
kastade det sig in i striden. Snart var lägerplatsen ett skrikande, vrålande kaos fyllt av
halvnakna svettiga, blödande, berusade troll.
Jenno tog ett par steg till. Självföraktet var lika kväljande som rädslan. Han sade sig att han
inte kunde göra något, att han måste ge sig iväg, att Castor köpt honom tid, kanske med sitt
liv och att han var skyldig att sätta fart innan någon tittade hitåt. Det hjälpte inte. I huvudet
ekade alla lägerramsor om alvers feghet4,5,6 och den bultande pulsen fick det att dunka i
kroppen. Trolltrumman kunde lika gärna varit direkt ansluten till nervsystemet. Ytterligare
några få steg… Jenno snavade och föll på knä. Magen var en enda kramphärva, tårar vällde
fram ur ögonen. Bakom honom steg oljudet och han hörde Castors ångesttjut. Det var
omöjligt att lämna honom så här, det fick bära eller brista. Jenno strök undan snor och gråt
med baksidan av handen. Hela världen snurrade framför honom och han svajade betänkligt
när han vände om med sitt vapen i hand för att blanda sig i bataljen. Trots allt gick det lättare
att röra sig när beslutet var fattat. Just som han gjorde sig beredd att hacka loss på närmaste
troll hörde han en röst inifrån sitt eget huvud. Spela mig, använd mig…
Spela mig, använd mig… Flöjtens levande sinne kände närvaron av fara och hotet mot den
hon kommit att uppfatta som sitt främsta hopp och nu gjorde hon sitt yttersta för att nå fram
till Jennos medvetande. Spela mig… Använd mig…
I och med att han övergett tanken på att fly fältet och faktiskt stod i begrepp att ge sig i strid
hade all hans tankeverksamhet upphört att fungera och hela hans varelse var inställd på att
försöka undvika att hamna underst, undvika att komma för nära så att han inte skulle få
svängrum och samtidigt försöka se till att inte ihjälslagen, men någonstans i det
undermedvetna trängde flöjtens enträgenhet igenom och kroppen lydde av sig själv.
Halvalven släppte vapnet och rev fram flöjten ur packningen.
De spröda tonerna kom tvekande först, men för var ton blev de allt säkrare. Slingrade sig
runt kombattanterna likt rök och fick dem att flämtande stanna upp, släppa sina tillhyggen
och yrvaket se sig om. Jenno gav av sin ande men flöjten spelade av sig själv. En melodi fylld
av längtan, bäckars porlande och fågelsång blandad med doften av honung och brunstig get.
Försiktigt, halvt om halvt väntande på en attack, tog sig Jenno fram till sin blödande bror
och med ena handen drog han upp Castor på fötter. Den andra handen höll ett stadigt tag runt
flöjten. Slutade han spela skulle väl förtrollningen släppa och hela trollbyket vara över dem
igen. Inom sig bad han till varenda tänkbar gud att Castor inte skulle vara värre där an än att
han skulle kunna gå själv.
Det såg illa ut, halvtrollet vek sig dubbel, flämtade, hostade, spottade blod som runnit
bakvägen ned i halsen från den sönderslagna näsan. ”Tack, lille bror. Jag trodde det var klippt
nu. Snacka om trollbunden publik...” Castor flinade gott åt sina kusiner. ”Ååh…” Det stora
leendet förvreds till en plågad grimas, han stönade och vacklade till. ”…känns som vartenda
revben är av.”
4 Vad är snabbare än blixten .- en alv på flykt
5 Varför föredrar alver bågen som vapen? Då kan inte blodet skvätta på dem när de skjuter någon i ryggen
6 och flera, liknande kommentarer
Jennos ögon panikblixtrade. Om brodern inte kunde gå själv var de sålda.
Han skulle just bli hysterisk när Castor fick tag om hans axel. ”Lugn, det går om jag får
stödja på dig.”
Jenno drog ett djupt andetag och svalde skräcken.
De drog sig sakta baklänges mot träden medan trollen slog sig ned i gläntan, småpratade,
trallade små sångstumpar och med förvånade miner började se om sina blessyrer, som om de
inte hade en aning om hur de fått dem. Ingen verkade ta minsta notis om de två bröderna som
steg för steg lämnade platsen.
Resten av natten fortsatte nästan lika mardrömslikt som den börjat. Så fort de kommit utom
synhåll för trollägret packade Jenno ned flöjten igen. Nu gällde det att försöka klara
vinternattskölden. Utan eld och utan skydd var de tvungna att hålla sig i rörelse för att inte
frysa ihjäl. Till råga på allt hade det börjat snöa men i grund och botten var det kanske en
välsignelse snarare än något att förbanna. Snön skulle sopa igen deras spår. I timtal tvingade
Jenno brodern att hålla sig upprätt, röra sig framåt trots att han gick som i dvala. Ganska snart
tystnade pratet dem emellan. Båda var trötta, Castor hade ont och fick använda all energi till
att överhuvudtaget orka lyfta fötterna. Halvalven gick i täten, tvingade sig att spåra genom
drivorna istället för att vandra lätt på ytan som han vanligtvis gjorde, en egenskap han ärvt av
sin mors folk. Långa sträckor drog han bokstavligt talat Castor efter sig med ett fast tag i
handloven. Inte förrän gryningen långt om länge kom lät han dem stanna. Då fanns det ingen
ork kvar i någon av dem, men de måste ändå i skydd för vind och snö innan de kunde få vila.
Jenno var sig fullkomligt slut och helt ville han bara lägga sig ned och grina, men det fanns
ingen annan i närheten utom Castor som vid det här laget var helt borta och redan fallit i
sömn. Han var tvungen att klara det eller låta dem dö. Med en djup suck tog Jenno yxan ur
packningen och började bygga en koja runt sin utmattade bror. Något måste göras åt snön
under dem också. Kanske… Han plockade fram flöjten och försökte komma ihåg vilka toner
han blåst när han först fick tag på den. Till hans obeskrivliga lättnad fungerade det verkligen.
Det hade mer varit ett vilt hopp än övertygelse, men snön smälte undan och marken torkade
upp. Inte bara det, ungträden han kapat till stomme började grönska och tätna. Med ett ryck
fick han stopp på sig själv och sänkte flöjten strax innan ingången började växa igen. För trött
för att göra eld rullade han in sig i manteln tätt intill sin bror och somnade.
Soma vaknade och sträckte på sig. Långsamt nu… Ena armen, andra armen… Åh, den var
nästan avdomnad. Rullade på axlarna, lät rörelsen följa kota efter kota. Flexade svansen och
sträckte ur benen. Försökte göra sig så lång som möjligt… Stötte i en vägg. Den gav efter,
strilade i klumpar ned över hans klövar. Näsborrarna fladdrade förskräckt, tog in doften av
jord, mörker och torrt gräs men ingen fara. Han kände sig… inte trött, men lugn, tillfreds och
det var mörkt. Han rullade över på sidan för att sova vidare och blev omedelbart klarvaken.
Det låg någon där! Lugnet försvann och han återgick till att vara den försiktiga smygaren.
Överlevaren. Petade lite. Myycket lätt. En varelse? Den andades med ett litet visslande ljud.
Verkade vara ungefär lika stor som han själv… Långsamt vaknade den medvetna delen av
hjärnan till liv. Visst ja, ödlan! Igår…
Hans första tanke hade varit att nosa runt lite och låta storfötternas lukt sätta sig ordentligt i
näsan, men… När han smugit fram mot den blekgröna reptilen hade den blinkat till och
öppnat ögonen. De klaraste, grönaste ögon, blanka av tårar. En ny och okänd känsla hade fått
hans kropp att pirra. Så hade hennes mun dragits upp i ett osannolikt leende som verkat klyva
hela ansiktet.7 Så det var där han var. I hennes bo. Ett belåtet flin spred sig över hans ansikte,
sedan studsade han till och slog hornen i hålans tak. Vid alla eldar! Vad var det han höll på
med? Högerhornet, det som hade spetsen kvar, körde in i en granrot och fastnade. Med en
1 Ödlors och demoners parningssystem skiljer sig inte särskilt mycket…
häftig rörelse ryckte han sig lös. Han hade ju ett Uppdrag! Soma svalde hårt. Tanken på att ha
misshagat Demonernas Herre var nog för att få kallsvetten att bryta fram. Han måste ut! Han
måste vidare! Hur kunde han låtit sig tjusas så här? En demon ska förleda, inte förledas! Åh,
kära nån! Med ett självföraktande gnäll kravlade han sig ut ur hålan. Ödlan vaknade inte ens.
Den lilla demonen snusade i luften, letade en lukt och fann den. Utan att vända sig om satte
han av i fyrsprång.
Det tog honom större delen av dagen att komma upp till lägret där trollen fortfarande sov
ruset av sig. Missmodigt sparkade han med klövarna i den kallnande askan. Runt omkring
honom låg drivor med snarkande troll. Flöjten hade varit här, det gick inte att missta sig på,
men stanken av våld låg som ett förvirrande täcke över alla andra lukter. Vänsterklöven slog
emot något hårt och långt. Lårbenet av en människa. Nu mådde han verkligen illa. Tänk om
de där båda klantarna faktiskt blivit uppätna i går? I så fall var flöjten förmodligen brasved
nu. Ilsket sparkade han runt i askan, förbannad på allt men mest på sig själv. Alla hans fina
planer… En egen plats, jo säkert. Och vad skulle han göra nu? Eftertänksamt fnattade han sig
bakom hornet. Nåväl. Han måste väl ändå försöka få visshet innan han gav upp. Den lilla
demonen övervägde att sparka liv i ett av trollen och fråga hur många de haft på middag
kvällen innan, men efter att ha gjort ett överslag av volym och muskelmassa, inte bara avstod
han från den idén, utan började också röra sig avsevärt försiktigare. Gick ned på alla fyra och
nosade runt. Våld, sot, bränt fläsk och flöjt… Några steg till. Våld, sot, bränt fläsk och flöjt…
Lite till. Våld, sot och blää…! Vinden ändrade riktning och den fräna stanken av svettigt troll
och bränd ull slog in i hans näsborrar och fortsatte ned i halsen. Soma blev tvungen att sätta
sig en stund med huvudet mellan knäna för att bli av med den hastigt uppkomna yrseln.
Sittunderlaget rullade runt med en snarkning och slog efter den ovälkomna tyngden som man
slår efter en irriterande fluga och demonen föll baklänges. Med ett tjut kom han upp på
klövarna igen. Kallt längs Hela Ryggen och hans Vackra Svans alldeles tillknycklad! Han
tappade självbehärskningen och sparkade till sin svekfulla sittplats någonstans där njurarna
borde sitta. Trollet flinade till i sömnen som om det kittlade och Soma gjorde en förvriden
grimas. Han var trött på den här kalla världen med alla sina stora klumpedunsar! Han borde
ge sig hem. Fast kanske ändå inte... tanken på att återvända hem utan att ha fullgjort sitt
uppdrag var inget vidare, så han fortsatte nosa och rota sig igenom lägerplatsen så noggrant
han kunde. Plötsligt började det ringa i öronen likt tusen bjällror och löften. Det måste vara
flöjten, det kliade i ryggraden på samma sätt som förut! Bortom åsen snett från solens håll.
Yahoo! Med små jubelskutt tog sig Soma över lägergläntan, bort mot det håll han kände
ljudet. Inga spår i snön… Nä, det hade ju snöat i natt igen bevars men tonerna angav ändå en
riktning. Nu förstod han allt, trodde han. De båda drumlarna han stött på i går morse hade
förstås travat rätt på trollen och omedelbart kommit till korta. Tanken roade honom oerhört.
Han var en småsint natur som gärna såg att olycka vederfors dem som hotat honom med
skarpa eggvapen. En liten stund lät han tankarna roa sig med att tänka på hur de måste ha
skrikit. Därefter måste något av trollen tagit flöjten och smugit iväg för att undersöka den på
egen hand. Ja. Så måste det vara. Det betydde att han nu hade ett troll att bestjäla. Soma log
från öra till öra. Hans lärare hade alltid framhållit att Människan är det farligaste av alla
rovdjur, så allt annat måste vara en förbättring och att troll var korkade, det visste ju alla.
Glatt visslande lindade han svansen runt halsen och började trava iväg. Flöjten hade tystnat
nu, men han var full av förtröstan. Den fanns kvar i världen och förr eller senare skulle han
hitta den. För tillfället räckte det med att ha en riktning för att han skulle känna sig nöjd.
Soma skulle blivit grymt besviken om han vetat att Jenno, istället för att smältas i en
trollmage satt med slutna ögon i öppningen till en koja som mer än något annat liknade ett
naturligt snår och njöt av livet. Den nya dagens sol sken i ansiktet och tinade upp honom.
Hans mors folk föredrog de stjärnklara nätterna eller skuggan under träden, men själv var han
ett solens barn. Castor sov fortfarande och behövde det säkert och även om han själv börjat
längta efter annat mänskligt sällskap, företrädesvis av den mjuka och kramvänliga sorten,
hade han beslutat att det var nödvändigt att vänta och vila ut. Halvalven hade en vinlägel
bredvid sig, den var fortfarande halvfull. De hade sparat den för att fira om de någonsin
hittade flöjten. Fingrarna strök försiktigt över de glatta rören, han hade spelat lite grann och
blev inte klok på lägena. Det verkade som om samma pipa kunde ha hur många olika toner
som helst. Då blåmesarna börjat visa parningstendenser hade han slutat, det var alldeles för
tidigt för att bygga bo och han ville inte vara den som orsakade att oskyldiga små ägg frös
ihjäl.
Solen sken på flöjten också, där den låg i Jennos knä. Den kunde inte spinna, men en
grönskimrande, belåten aura pulserade runt den. Äntligen verkade det som om det skulle
ordna sig.
Sent samma eftermiddag hittade skymningen en liten trött demon pulsande i drivorna men
trots att han var både mätt och röd, hade överraskat en solförblindad åkersork och dagens sol
hade gjort underverk för nyansen, började han bli modstulen. Tyckte han borde nått
flöjttrollet för länge sedan, men även om Jenno och Castor var uttröttade då de gått här, hade
de längre ben och skräcken som pådrivare. De hade tillryggalagt åtskilliga fjärdingsvägar
under natten och Soma hade fortfarande långt kvar till den plats varifrån han hört Jenno spela.
Ljuset falnade allt fortare och demonen såg sig surt om med kisande ögon. Han var snart
tvungen att ge upp för dagen, fanns det någon bra sovgran någonstans? Knorrande och
uttröttad var han på väg in under ett par stora grenar när ett svagt sken glimtade till mellan
stammarna. Eld här? Äntligen… Han suckade lättad, säkert var det trollet han sökt! Den lilla
demonen tassade försiktigt framåt, kröp den sista biten på knä innan han försiktigt kikade
fram bakom en stor tall. Alldeles för trött för att tänka på stöld och flykt ikväll, ville han ändå
försäkra sig om att det var rätt. Åh… Soma stelnade till och vågade knappt röra sig. Nog var
det troll alltid, en stor best. Men var det rätt troll? Det satt med ryggen åt demonen och
verkade tala för sig själv. Konstigt, men Soma kunde inte se någon annan. Kanske hade
trollet prövat flöjten och blivit tokigt? Den var ju starkt magisk, det var ju själva orsaken till
att hans Herre eftertraktade den. Demonen beslöt smyga runt så han kunde se varelsen
framifrån och vis av tidigare erfarenheter höll hann svansen i ett fast grepp. Försiktigt, noga
med att hålla sig i skydd smög han motsols runt lägret. Plötsligt reste sig trollet och tog två
stora steg rakt mot Soma.
Demonen slängde sig ur vägen med en fart som förvånade honom själv, rullade runt,
beredde sig på att sälja sig dyrt, men det var inte för hans skull trollet rest sig. Det var en ren
slump att han gått åt det hållet. Graagh brakade förbi ut i mörkret på sina egna ärenden.
Kvickt som en vindil kravlade Soma vidare till han kom mitt emot den plats där han först
stått. Om flöjten låg på marken nu… Han sträckte på sig för att se bättre. Där var någonting
men han kunde inte urskilja vad. Skulle han ta risken? Demonen lyssnade så det värkte i
öronen. Brakandet när buskar och småträd bräcktes var fortfarande på väg bort från lägret. Ja.
Han måste chansa. Klövarna klickade nervöst när de bar tvärs genom elden och över till
andra sidan. Var? Var? Huvudet for fram och tillbaka och näsborrarna fladdrade av
upphetsning. Inget som liknade en flöjt men vad i all världen var det där? En liten varelse?
Den verkade sova. Långt gult hår… och små vingar? Den såg god ut. Det sög till i
maggropen. Eftermiddagens åkersork var långt borta. Han tog ett stadigt tag runt midjan på
den och öppnade munnen.
Cike väcktes abrupt av ett stort gap som närmade sig och hon skrek och sprattlade för allt
hon var värd.
”Sch! Tyst du där! Du lockar ju hit alla möjliga, jag vill ju bara äta dig!”
Cike tjöt ännu högre och bankade vilt på näven som höll henne.
Ett vrålande skar genom natten likt en slaktarkniv genom mört kött. Soma hörde ljudet av
sin undergång komma rusande genom skogen. Han släppte älvan och sprang.
”Han tänkte äta upp mig!” Hon var så upprörd att hennes redan i vanliga fall pipiga röst
gick upp i falsett.
Graagh morrade djupt ned i halsen och tröstade henne med alla saker han tänkte göra med
den vidriga slemma varelsen om den så mycket som kom i närheten henne igen och Cike
kurade belåtet ihop sig i hans varma näve. Hon tyckte verkligen om den här varelsen. Visst
var han ful och stor, alldeles förfärligt stor, men han kallade henne lilla stjärnan, och hon
hade redan insett att bakom det fula yttre dolde sig ett hjärta av guld. Ett hjärta som klappade
för henne.
Cike puttrade i tryggheten hos Graagh, Soma sprang för livet och i den levande kojan var
Jenno i full gång med att köra upp sin bror. ”Upp med dig, ditt lata åbäke! Det är middag.”
Castor klippte sömnigt med ögonen. ”Åbäke kan du vara själv. Var är vi?”
”I vår egen lilla skogskoja.” Ett sammanhängande svar. Jenno log lättad. Innerst inne hade
han ängslats i timmar över att Castor skulle vara helt sönder. Till slut hade han inte orkat
vänta på att få veta längre. Nu när allt var bra kunde han kosta på sig att vara raljant. ”Du har
sovit sen igår, dags att du kommer upp och underhålla mig. Hur mås det?”
”Vänta…” Halvtrollet drog ett par djupa andetag medan ögonen vande sig vid kvällen. ”Det
känns som om hela klanen hoppat på mig men det är nog inget brutet.”
”Skönt. Om du lovar att inte använda det mot mig ska jag medge att jag var lite orolig för
dig.”
Nu var det Castors tur att le. ”Säkert? Du är väl för gullig.” Han fångade Jenno i sitt
björnkramsgrepp och drog honom intill sig, fast förankrad. ”Lille bror, jag är glad att du
finns.”
”Men släpp!” Jenno lyckades sprattla sig lös. ”Är det säkert att du inte fick skallen
inslagen?” Med rullande ögon drog han sig undan. Han glömde alltid hur förbaskat snabb
hans bror var. De där reptilreflexerna gick inte ihop med den stora muskulösa kroppen och
det vänliga, men lite sävliga ansiktsuttryck Castor brukade hålla sig med.
”Helt säkert. Packa dig ut nu så får man se vad för kulinariska läckerheter du dukat upp.”
Utanför kojan sprakade en liten eld, över den fick en oförsiktig fasan sin sista färg. Jenno var
blödig med fåglar, men promenerade de in och nästan bad om att få bli uppätna var han inte
den som lät samvetskval stå emellan sig och en god middag.
”Och vin kvar? Jen, det är inte jag som borde undersöka skallen.”
Kvällen övergick till stjärnklar natt och elden falnade i takt med att fasanen förvandlades
till rester och vinlägeln tömdes.
”Cas, jag har tänkt… Vi kan inte vara mer än en styv dagsmarsch från vägen och Lyktan.
Ska vi göra ett ryck imorgon? Orkar du det?”
”Nå mänsklighetens boningar? Mmm… Jag skulle kunna stå ut med att sova i en riktig
säng… och få bli ren.”
Jenno skrattade högt. ”Du är rolig du. Själv tänkte jag mest på annat… Vad hette hon? Den
där mörka tjejen.”
”Retta. Hon var söt… Vi säger så. I morgon blir det civilisationen"

My dog vi ställer imorgon.

Imorgon är det dax då ska Jolt ställas ut på My dog i Göteborg.
Så idag så ladas det för att vi ska få en så bra dag som möjligt imorgon, det blir till att åka tidigt. Jag får väcka vår morgon trötta chafför tidigt hoppas att han vaknar och att bilen hans vaknar för vår går inte att öppna ens den är igenfrusen och utan luft i ena däcket. Eftersom jag inte får köra bil så har vi inte prioriterat att skotta fram den precis.

torsdag 7 januari 2010

Kapitel 2 av Malin Erinidotters bok

Kapitel 2
Demonernas herre sträckte ut sina fötter mot elden och log brett. Ah, nu började det likna
nåt… De rytmiska trumslagen ekade mot ryggraden. Bildligt talat förstås, egentligen var han
ju inte här. Han kunde inte ta form i den här världen, men han kunde ändå låta en del av sitt
medvetande färdas hit. Fanns det en eld som brann, så fanns det en väg för honom. Han
älskade trollen och deras värld, det fanns inga andra som kunde festa som dem. Njutningsfullt
drogs fläskdoften in i den osynliga näsan och han önskade att han kunnat sätta det här bandet
på flöjtjakt istället för att skicka ut den där demonen. Då kanske det skulle kunna bli resultat.
Problemet var att få dem att fatta vad han ville. Eftersom han inte kunde materialisera sig för
dem som inte erkände hans existens och Ferrumattrollen inte dyrkade något annat än våld,
sex och fläsk fanns det ingen övernaturlig väg till deras medvetande. Ett annat problem var
förstås att troll inte är särskilt magikänsliga och därför skulle ha svårt att känna av pipans
närvaro om de inte snubblade på den. Helvetes herre hade lekt med tanken att försöka få
demonen2 att fungera som förmedlare, men efter att ha tänkt noga på saken hade han insett att
det enda den förmodligen skulle kunna förmedla var en sista pust av stekos.
Nä, han kanske skulle ta sig tillbaka… Nackdelen med att låta sig sväva iväg var att den
fysiska gestalten blev stående orörlig vid skådekitteln. Inte för att han var direkt orolig, men
han ville ändå inte ha en eldgaffel i ryggen från någon smådjävul med ambitioner. Det kliade
så förbaskat. Två håriga, fiktiva armar sträcktes högt över huvudet och tänjde den
översinnliga kroppen. Nä, om han skulle… Vänta! Vad var det här? En ny ton hade blandat
sig i dunkandet och skrålandet. Uppfodrande, gällt och upphetsat… Som jakthundar med
bytet inom synhåll. Demonfursten slickade sig om läpparna och gnuggade sina
genomskinliga händer. Det artade sig! Tänk om de hittat en kvinna? Han tyckte om att titta
på kvinnor. Hade brukat tycka om att göra andra saker med dem också, men nu för tiden ville
det sig inte. Det var därför han var så förtvivlat angelägen om att få tag på Pans flöjt. Dess
legendariska erotiska krafter skulle hjälpa honom att få lite fart på tillvaron igen.
Långt därifrån hade brödernas kommendant sina egna bekymmer. Stödd mot armbågen lutade
sig Nit´chen mot norrfönstrets karm. Hon vände medvetet ryggen åt den skinande gestalten i
länsstolen. Den var så ljus att hon var tvungen att kisa trots att det bara kom skumt
eftermiddagsljus från fönstret, det svaga skenet från eldstaden räknade hon inte. Det mesta
skymdes för övrigt av ängelns stora fötter. Nit´chen fnös. Hon hade levt i nästan sju
decennier, men detta var det underligaste hon sett. En ängel med frusna fötter. För övrigt var
hon varken smickrad eller imponerad, hade alltid vetat att den store urmakaren fanns och att
änglarna var de hantverkare han använde sig av.
Hon valde att titta bort, ängeln däremot iakttog eftertänksamt den profil som avtecknade sig
mot det svaga dagsljuset. En gammal kvinna, med ett besynnerligt tidlöst utseende. Utom
runt ögonen, där åren ristat solfjädrar i den gulbruna huden. Ögonbrynens smala streck
tecknade förvånade bågar ovanför ögon lika svarta som det ändlösa mörkret. Den häpna
formen var dock inget att låta sig luras av, hade han förstått. Nit´chen var både slug och
modig.
Första gången han kommit till henne för Tha’deus räkning hade han varit beredd på skrik
och rullande ögon. Luktsaltsflaskan hade legat beredd i fickan om hon skulle svimma, men
kvinnan hade knipit ihop ögonen för att inte bländas och han hade fått kasta sig åt sidan för
att inte hennes sabel skulle göra en ful reva i särken. Han visste inte om han skulle ha kunnat
få värre skador. Änglar antogs vara könlösa och han hade inte vågat titta efter. Fast det gick
rykten bland himlarna om ärkeänglarnas delikata uppdrag. Han fattade inte riktigt vad det
2 Han hade för länge sedan glömt dess namn. Det var så många av dem.
gick ut på. Ville man nu ha en liten varelse så var det väl bara att använda en mindre
gjutform?
Uppdraget, som först verkat vara en ren rutinskrämning hos en gammal jordkvinna3 hade
utvecklat sig till att bli hans mest fascinerande syssla. Numera tittade ängeln ofta in hos
henne för att sitta vid elden och kanske få en kopp te. De talade inte längre om den
angelägenhet som fört honom hit, att Tha’deus ville ha flöjten. Hon hade accepterat och
skickat ut sina män för att söka. Att sökandet hittills varit fruktlöst gjorde honom inget och
Tha’deus själv verkade ha glömt hela saken. Ängeln var nöjd med att ha en anledning att få
komma hit. Han skakade på sina gyllne lockar och slätade ut ett obefintligt veck.
Nit´chen låtsades stirra ut genom i fönstret, men i själva verket sneglade hon på ängeln ur
ögonvrån. Undrade vad som dolde sig bakom den troskyldiga minen. Var han intelligent nog
att dölja att han visste hennes hemlighet? Hon hade sina egna skäl att finna flöjten och lite
hjälp från ovan var inte att förakta, om det nu fanns någon sådan att få. Hittills hade
förhållandet mest varit det omvända. Men om Jenno och Castor nu skulle återvända med det
åtråvärda instrumentet så var det inte den här nyskurade guldlocken som skulle ta hand om
den, det skulle hon se till. Flöjten skulle tillbaka till modergudinnans tempel, så det spröda
och vackra kunde finnas kvar i världen. Hon misstänkte starkt att Tha’deus inte delade de
intressena. Såvitt hon förstått var han en svartsjuk och grinig typ som ville ha monopol på
gudomligheten. Förmodligen skulle han sätta sig på den för eviga tider om han fick chansen.
Hon ryste till. Hon var sannerligen inte lättskrämd, men utsikterna inför det hon stod beredd
att göra – att lura en gud, kunde få den mest härdade att huttra. Men hon tvekade inte. Hon
skulle göra det, oavsett vad det skulle innebära för egen del. Det var för det här hon blivit
fostrad. Det var för det här hon levde. Att finna Pans flöjt och se till att den kom i Theás
hägn.
Hon vred sig en aning så hon kunde se honom bättre. Han var intagande, på sitt bildsköna
vis. Vek förstås… Plutiga röda läppar och stora troskyldiga blå ögon. Helt annorlunda än de
män hon brukat ha omkring sig, men hon kunde ändå inte riktigt frigöra sig från känslan att
det var skönt att ha en man sittande i sitt rum igen, även om den mannen var en ängel. Till
skillnad från ängeln hade Nit´chen full insikt i hur det stod till med änglars könlöshet. Flera
av hennes anmödrar hade fått smyga sig ut ur sina byar när magen börjat svälla.
Nit’chen bekände sig till Gudinnan, men det var mer än gudinnan själv hade en aning om.
Krigarlivet gav inte utrymme för så många ceremonier och i Atsakals register stod Nit’chen
uppförd som ”tveksam”. När det först stått klart för Theá, hon som under olika namn dyrkats
världen över som den stora modern, att flöjten gått förlorad hade hon gråtit i veckor. Gråtit
över att vinden förlorat sin röst och för att hennes redan starkt decimerade folk skulle
försvagas ännu mer och kanske slutgiltigt försvinna. Genom tårdimman hade hon sett ut över
det gröna landskap, där älvor ännu dansade och fauner lyckligt ovetande jagade efter
skrattande nymfer. Om flöjten var förlorad, då var sagornas tid för evigt över. Hennes barn
skulle blekna bort och försvinna ett efter ett och den oskyldiga leken skulle för alltid lämna
världen. Gudinnans småpigor hade förskrämda burit fram bägare efter bägare med varm
örtlikör, i hemlighet, spetsad med doser av lugnande krusmynta och den tjocke tomten som
var Theás trädgårdsmästare hade bekymrad sett maskarna förtvivlat ställa sig raklånga i
gräset för att kippa efter luft. Precis när han gett upp hoppet och börjat planera att göra en stor
damm av eländet, ryckte hon upp sig. Var hon inte Gudinna kanske? Det dög inte att sitta
med armarna i kors och bara vänta på undergången. Än hade hon sina prästinnor och till dem
överlämnade hon uppdraget att återbörda flöjten till den jord som fött den. Det systraskap
3 Han hade suckat högt när han fått ordern
som kallade sig Atsakals Döttrar hade bildats med den uttalade målsättningen att återfinna
flöjten.
När, vilket var merparten av millenniet, flöjten förvarades i en annan guds helgedom
tystade dess helighet hennes toner, men då och då transporterades hon från plats till plats och
varje gång ryckte Döttrarna ut bara för att mötas av en stängd klosterport, en välbeväpnad här
eller helt enkelt tystnad och ett borttappat spår, samtidigt som Tha’deus och hans onda
motpart växte sig allt starkare. Så småningom började Thea misströsta igen, örtlikören kom
fram tätt som oftast och trädgårdstomten letade rätt på sina gamla ritningar.
Innan hon återkom till den civiliserade världen hade Pans flöjt spenderat de senaste
trettiosju åren i en stavkyrka norr om havet. Om inte hövdingen över Hummelinge Löv gjort
uppror och återvänt till de gamla gudarna hade hon väl varit där än, men när pratet om
blotoffer börjat bli högljutt hade broder Anselm tagit det säkra före det osäkra och flytt
söderut.
Theá hade så smått börjat hoppas igen, däremot litade hon inte längre på Atsakal. Såvitt
hon kunde bedöma hade döttrarna blivit bekväma, verkade uteslutande ägna sig åt högtiderna
och templet. Theá beslöt att det var dags att ge uppdraget till någon annan, frågan var bara
vem som var bäst lämpad. Tha’deus och demonfursten ville också lägga vantarna på flöjten
och de hade tillgång till tjänare långt kraftfullare än hennes egna. Theá var sorgligt medveten
om att de flesta av hennes skyddslingar var klent utrustade både med styrka och förstånd. I
den värld de levde i var det heller inte nödvändigt. De behövde aldrig anstränga sina små
hjärnor med ens de enklaste problem. Här fanns allt de behövde och mer därtill.
Hon hade tagit sig en titt i skådeteet medan hon funderat, fått syn på Castor och hickat till.
Den där kände hon sedan förr. Han var Tha’deus man och inte vad hon ville ha i närheten av
Pans förtrollade flöjt. Förskräckt spanade hon efter någon lämplig tillbedjare i omgivningen
och fann Graagh. Trollet levde ensam i skogen sedan de andra unga männen i hans klan brutit
Överenskommelsen och återgått till den gamla seden att äta människa, något som han inte
ville vara med om. Gudinnan knöt frustrerad nävarna. Typiskt… den ende trofaste inom
räckhåll var halvt debil. Ett listigt drag for över hennes sköna anlete och hon kallade till sig
Cike. Den lilla älvan var kaxig nog för att ge sig på att vägleda ett troll. Gudinnan log bistert.
Måhända var Graagh inte den slugaste man kunde finna, men under hans beskydd skulle
säkert inget ont drabba Cike. Tvärtom, om älvan pekade ut vägen med sin lilla hand skulle
han säkert följa tills han stupade. Kvickt sattes Cike in i situationen, hon måste rädda sagorna
åt världen.
Cike blev mer än lovligt nöjd. Att Modern valde just henne och ingen av de andra älvorna
för sitt uppdrag bevisade att hon var speciell, precis som hon alltid vetat och hon knyckte på
nacken.
En stund senare, när hon handlöst tumlade genom det ändlösa mörkret, var hon inte lika
självsäker. Förtvivlat försökte hon stabilisera fallet med vingarna men det resulterade bara i
att hon snurrade ännu snabbare. Stjärnorna virvlade runt, hon blev yr och illamående. Så här
hade hon inte tänkt sig att det skulle vara! Sista intrycket innan hon förlorade medvetandet
var ett brandgult sken och en ohygglig hetta.
Om det inte varit för Graagh hade det varit det sista hon någonsin upplevt men i samma
stund som hon kom nedsinglande genom skyn låg det stora trollet vid sin lägereld och
stirrade upp mot samma stjärnor som virvlade runt Cike. Han var dyster till sinnes och
hungrig. Kaninen han ätit hade inte förmått mer än dämpa hans glupande hunger. Stjärnan
som föll distraherade honom bara ett för ögonblick och utan större förtröstan önskade han sig
ännu en grillad kanin. Närmare och närmare kom den men… stjärnor virvlar inte! En impuls
fick honom att sträcka ut handen och fånga just innan den slukades av lågorna. Graagh
stirrade häpet på den märkliga tingesten och glömde sin hunger. Vad i all sin dar… Först
trodde han att det var en insekt, men insekter har varken gyllne hår eller kläder. En varelse,
knappt större än hans långfinger! Nyfiket och mycket försiktigt petade han till. Den rörde sig
inte. Kanske var den död. Han petade igen, den här gången rullade den runt. I samma
ögonblick han såg hennes nätta ansikte var hans öde beseglat. Hon var det vackraste han
någonsin skådat.
Så fort Cike slagit upp ögonen skrek hon som en gast. Av försiktighetsskäl hade Theá valt
att inte informera älvan om att räddningen inkluderade närkontakt med ett troll och Cike hade
aldrig tidigare hon sett något så vederstyggligt och fult!
”Var inte rädd lilla stjärnan”, jollrade Graagh ömt och log sitt allra vackraste leende.
“Graagh skall ta hand om dig.” De långa gulaktiga hörntänderna blottades på ett föga
förtroendeingivande sätt och det tog Graagh en lång stund att övertyga Cike om att han
varken tänkte skada eller äta upp henne, men så småningom insåg hon hur underbart ödet
varit som fört dem samman. Med henne som hjärna och honom som kroppen skulle de bli ett
oslagbart par.
Att det varit något annat än slumpen som fört dem samman föll henne aldrig in.

Malins goda minne

Skall tilläggas att jag har Malins tillåtelse och att det är enligt hennes önskan att jag hjälper henne att sprida boken.

Då de förläggare hon visat den för endast återsänder den till henne.

Kapitel 1 av Malin Erinidotters bok

Kapitel 1
En knapp fjärdingsväg inåt landet från kusten räknat satt Soma, demonen hopkrupen under
en stor gran med ryggen tryckt mot stammen. Tänderna hackade så till den grad att enda
resultatet av den värmande förbannelse han så desperat försökte sig på, var ett par rejäla bett i
tungan. Skakande av köld tvingades han nöja sig med att pressa armarna hårt runt de
uppdragna benen. En illasinnad vindkåre fräste in mellan grenarna och uppför hans fjälliga
ryggrad. Den normalt rödaktiga huden hade bleknat till skärt, på sina ställen nästan vitt.
Iskornen flöt ut och lade sig som en extra hud, en skorpa av levande köld. Lika stelt som
lönlöst makade han sig åt sidan för att finna mera lä. Hur hade han lyckats ställe det så illa
för sig att han hamnat här? Ytsänd för att leta efter Pans flöjt… Tvi! Soma svor på att om han
överlevde det här skulle han aldrig mer yttra ett oförsiktigt ord, men var för kall för att kunna
lägga krut i eden och tanken föll till marken. Slött undrade han vad som skulle hända om han
helt sonika frös ihjäl? Människorna var rädda för helvetet men där var det varmt och skönt.
Kanske… Soma hade redan börjat domna bort när en otäck gestalt tog form framför hans inre
öga. Helvetets Herre, med sina genomborrande gula linser som raspade ”Såå, du har
Maskat…” och utan att tveka kryssade i rutan för Nifelheim1 på Somas respass.
Stelt och motvilligt släppte den lilla demonen taget om knäna och reste sig upp. Tillät han
sig sitta kvar skulle han vara översnöad innan morgonen och han var definitivt inte beredd att
möta sin skapare ännu. Envist grep han efter livhanken i ett uppmjukande knäna – böj. Böj
gick förhållandevis enkelt även om han inte med säkerhet kunde säga vilka knäppningar som
kom från de frusna lederna och vilka som hörde hemma bland köldbräckta kvistar i träden.
Upp var värre. Lämna den hopkrupna kroppens minskade vindfång… Frestelsen i att sitta
kvar var nästan övermäktig och han fick ta i ända från klövspetsen i ett skutt rakt uppåt.
Huvudet rände upp i de nedersta grenarna, öronen fylldes av granbarr, hornen trasslade in sig
i en lågt sittande gren. Tyngdlagen sade sitt, Soma damp ned och marken tog emot honom
med en isfläck. Vänsterbenet for iväg, han föll handlöst och slog med en dov duns skallen i
en sten. En lätt rosa ångpust steg uppåt och lade sig som en fin beläggning på de yttersta
grenarna.
”Ouch!” Där stod han nu på alla fyra i en snödriva och rullade försiktigt på huvudet för att
känna efter om någonting lossnat. Ett sprött krasande hördes, ett sorgset ”ping” och
vänsterhornets yttersta topp föll ned i snön. Tårar letade sig fram i de sneda ögonvrårna,
tillrade nedför kinderna och förvandlades omedelbart till pärlor av is. Dyster vände Soma
ryggen åt hornspetsen och gav sig iväg inåt skogen, åt det håll magin drog.
Efter ett par timmars mödosamt kavande genom snön hade han fått tillbaka lite av sin färg
och nått en bra bit längre in i skogen. Mörkret föll snabbt, det var dags att hitta en ny gran.
Helst en mindre stickig. En med en festmåltid uppdukad. Eller åtminstone en skål gröt. Den
kluvna tungan for ut och vispade runt lystet läpparna. Soma iddes inte vara omsorgsfull utan
kröp in under första bästa gran och konstaterade modfälld att där var enastående tomt på
middag. Men… om han nu måste fortsätta vara hungrig kanske han åtminstone kunde få lite
värme? Det värkte i klofingrarna när han tvingade dem att riva av döda kvistar men han
fortsatte ändå, ända till han hade nog för en brasa. Bara en liten, liten eld, snälla fan…
Ansträngde sig hårt för att få käkarnas hackande under så mycket kontroll att han skulle
kunna få fram en eldbesvärjelse. Han bet sig i tungan igen! Det gjorde dubbelt så ont den här
gången.
Långt därifrån såg alla demoners herre på ytan av sin skådekittel både Somas fruktlösa
försök att slå eld och den lilla demonens islila nyans. Driven av omsorg över uppdragets
1 Köldens rike
framgång och kanske något även om sin tjänare sträckte han ut sin mäktiga vilja genom
synen. …Eld. Varde Eld…
Aj då. Med ett rytande kastade sig lågorna upp i det stora trädet och på ett ögonblick var
Somas tilltänkta natthärbärge en dånande fyrbåk mot vinternatten.
Flöjten
Han luktade get, hennes förste älskare, doften låg tung och djurisk över marken, mjuka
smekningar gled längs kroppen… Nej vänta! Det var fel! Detta var inte…
Flöjten fördes tillbaka ur längtansdrömmen av ett par ovanligt blöta snöflingor och en
närgången hare. Dess rynkmjuka nos for nyfiket över rörpiporna. Vintern var hård även för
den som bar päls. Var detta en morot? Var detta inte en morot men gick den att äta?
Förskräckt insåg flöjten att hon kanske kunde verka attraktiv på mer än ett sätt för ett
svultet djur här i köldens rike. Hon samlade sig hastigt, över århundradena hade behovet att
snärja nya bärare tvingat henne att lära sig sjunga av egen kraft. Tysta toner som inga
jordiska öron kunde uppfatta, men som lindade sig runt de sköraste själarna.
Haren frynte på nosen en sista gång och gav sig skumpande iväg. Den var besviken, kunde
gott ha ätit de hårda rören, men inte när de enträget bad honom låta bli.
Flöjten å sin sida tog skrämd och chockad in sin omgivning. Hon befann sig inte alls bland
de timjansmjuka kullarna, istället var det kallt och vått. Hon skulle komma att spricka, gå
sönder och de spröda tonerna välla ut och förintas för alltid. Hon måste i skydd fortast
möjligt! Prövande sände hon ut en sökton. Fanns det liv i närheten? Resultatet stämde tonen i
blått moll. Enstaka, halvt vanvettiga luddtankar fyllda av hasselnötter. Uppburrade
fågelmedvetanden med alla sina sinnen inställda på att överleva natten. Långt borta, kanske
en kamrat i nöden. En tanke fylld av att sjunga för livet, men tanken känns mycket avlägsen
och lätt. Antagligen bara en liten fågel som drömde om våren. Även om hon skulle kunna nå
den med sina lockrop skulle den förmodligen vara för liten för att kunna bära henne. Hon
behövde en människa, de stora tvåbenen var starka nog att besegra vintern. Hon sökte om
och om igen. Tonerna spred sig längre och längre bort och i takt med det tätnande mörkret
blandade sig en förtvivlans biton in i musiken. En gäll desperation sprungen ur den minsta
pipan.
Någon eller något större än en fågel hade ändå hört henne. Ljudlöst rörde sig en ödlekvinna
genom snåren med mjuka, försiktiga rörelser. Inte göra ljud, inte höras. Åratal av träning i
den trolltäta skogen hade lärt henne smygande till fulländning. Hon borde egentligen inte
vara ute nu, det var för farligt. Borde hållas i sin lya under granvältan och kura still, trollen
jagade i skymningen. Troll, lo, vargflockar... Världen var en mycket otrygg plats för
ödlefolket, men här satt hon nu i skogsbrynet, det var något i kvällen som hon inte kunde
motstå. Något som drev henne framåt trots den gnagande ängslan som försökte få henne att
vända om. De skyddande träden var slut, hon måste bestämma sig. Lockelsen var så nära...
Nästan så hon kunde se den som ett skimmer över marken. Den pockande känslan starkare än
förnuftet. När Pan vävt sina toner runt ett hjärta, krävdes det en starkare själ än ödlekvinnans
för att kunna stå emot. En sista gång såg hon sig omkring. Spanade i de mörka skuggorna
efter faror. Sedan lämnade hon det skyddande dunklet och ilade pilsnabbt på alla fyra över
snötäcket. Nästan framme stannade hon så tvärt att hon föll på nosen i snön och pressade
magen längre ned mot marken. Det låg en människa där framme! Hennes blod frös till is,
ögonen skelade vilt, hon var så grön mot allt det vita… Men inget hände. Inga tunga steg
skakade marken. Långsamt började hennes hjärna fungera igen. Lukten var kall, mannen
därframme hade inget liv längre. En skygg, grön hand sträcktes fram mot den sjungande
flöjten och slöt den i sitt grepp.
”Men vid alla glödsvedda…” Castor svor högt när han för tredje gången sjönk genom
snöytan och sänktes ned till höfterna i blöt kyla. ”Och flinar du igen river jag öronen av dig.”
De var på väg nedför en öppen sluttning och även om de var för tidiga för dagsmejan fanns
det många ställen där skaren inte bar för ett troll.
Jenno vände snabbt sitt breda, lyckliga smil mot morgonsolen. Ingen kunde veta om Castor
faktiskt menade vad han sade och han ville inte pröva. Kände han efter riktigt noga värmde
det faktiskt en aning och han knöt upp halsduken, lät den hänga som en stola över axlarna.
”Om det tinar fram på dagen blir det ännu svårare att gå”, påpekade han uppmuntrande.
”Tänker du stå där hela dagen?”
Castor blängde mörkt på honom och kravlade sig irriterad upp igen. ”Som om jag inte visste
det” muttrade han. ” Förbannade snö. Och mer blir det.” Himlen var klar just nu, men han var
uppvuxen i trakten och visste att när luften luktade som nu, vankades det snö. ”Förbannade
väder! Förbannade uppdrag!”
”Så, så… Nit´chen har långa öron.” Jenno vände blicken mot sin storvuxna följeslagare,
skelade till när gråögonen ställde om från solvarmt till kyla.
”Och skallen full med ludd!” Castor fortsatte klaga medan han med ilskna rörelser borstade
snön från skinnbyxorna. ”Hade det skadat att vänta till våren kanske? Hon har vetat att den
här tutiluren funnits här sen i somras! Var det bråttom då? Icke. Men nu ska vi ut i
snöstorm!” En vindkåre kom ilande över marken och bar med sig stanken av brandrök.
Halvtrollet var mitt i ännu en förbannelse och fick den rätt i halsen. Efter en stunds intensivt
hostande väste han fram; ”Jen, känner du stanken? Det förklarar väl skenet vi såg igår kväll
men varför börjar skog brinna mitt i vintern?”
”Ingen aning. Har vi otur är det en förvirrad drake som snubblat ur lyan för tidigt. Och i så
fall lär den ha hört dig.” Jenno sneglade bakåt mot det skyddande skogsbrynet. ”Vi får väl ta
det så nätt. Var det tvunget att riva ut lungorna just nu?”
”Mmm… Jag gjorde det verkligen på flit.” Castor log snett. Jenno talade om försiktighet?
Men för all del, det var ju roligt att mannen hade någon självbevarelsedrift i alla fall. Han
kunde till och med ha rätt, de få träden hade tydliga brandskador. ”Vi måste väl ditåt hur
som, om inte spåret plötsligt ändrat riktning?”
Jenno skakade nekande på huvudet. Det som drog i honom och som hans kapten förklarat
var den magiska aura som omgav pipan, strävade klockrent nedför backen åt sydväst.
”Trodde väl det. Ingenting är någonsin enkelt. Kom, spetsöra.” Castor gjorde en ansats för
att rufsa om i Jennos svarta hår, men Jenno vek undan och halvtrollet fick nöja sig med att
låta fingertopparna glida över en axel.
Bägge männen var halvblod, eller bastarder som deras släktingar hånfullt kallade dem.
Jennos mor var låglandsalv från de sydliga regionerna, Castors ett troll från Ferrumats
storskog. Dessutom var de bröder, förenade genom sin gemensamme far, Nit’chens förra
kapten Earic. Mannen hade försvunnit spårlöst efter den stora festmiddagen hemma hos
Ferrumattrollen för nästan tio vintrar sen. Castors mor hade anat vart det lutade och skickat
iväg sin pojke till en bättre framtid. Eller åtminstone framtid. I alla fall inte ”lunch”. Jennos
mor hade sänt sin son till sin kusinsyssling Sagne, Nit’chens läkekvinna sedan hon för fjärde
gången hittat honom bunden vid ett träd indränkt i honung.
”Det är inte personligt” hade hon bekymrad förklarat. ”Dina släktingar är bara en smula
inskränkta.”
”Hur mycket personligare kan det bli”, muttrade Jenno medan han drog den kladdiga
tunikan över huvudet. ”Usch, myror i öronen…” Medan han stod där och flärpade ut myror
kom hans lillebror rusande.
”Mor! Mor, var är min båge?”
”Vad ska du med den? Det är inte jakttid nu?”
”Ella säger att vi ska träna på rörligt mål! Ledsen, Jenno”, tillade han och ryckte på axlarna.
”Det är bara på skoj.”
Tråkningar, utfrysning, stundtals ren misshandel och nu detta. Nissa hade hoppats alvfolket
skulle acceptera hennes son med tiden. Nu gav hon upp.
”Det avgör saken”, sade hon sorgset. ”Det är lika bra du ger dig härifrån, min pojke. Packa
dina saker, jag gör i ordning en matsäck åt dig.” Med knyckiga rörelser började hon packa en
skinnsäck. Axlarna skakade lite. Så vände hon sig om, med en halv limpa i handen.
”Å Jenno, jag älskar dig. Men… ”
”Jag vet”, svarade han. ”De är helt enkelt inte mogna för halvblod än. Det är som det är.”
Följd av sin mors välsignelser hade han gett sig av mot nordost, till Fästet där Sagne och
förhoppningsvis även hans far samt ett bättre liv fanns. Då hade han varit fjorton. Så
småningom hade han hittat dit och funnit både Sagne och gemenskap, om än inte sin far och
han hade stannat.
Nu, tio år senare var både han och Castor spårare i Nit´chens legoarmé. För tre fria mål om
dagen, del i byte, en mycket varierande sold och gratis öl hade de tagit värvning i denna den
märkligaste av konstellationer där människor trängdes med troll, hamnbytare, drakfolk och
alver. De sistnämnda sedda med den strängaste misstro av resten av manskapet. Alla utom
lägerkokerskan, man översåg gärna med hennes härstamning för svampstuvningens skull.
I krigarkvinnans fäste hade bröderna mötts för första gången och så småningom funnit att
de trivdes tillsammans. De var påfallande lika på många sätt. Dels till utseendet, frånsett att
Castor var dryga halvalnen längre och mycket kraftigare kunde de ha varit tvillingar. Dels
delade de en förkärlek för fåniga kommentarer som kom åtskilliga av deras stridskamrater att
stundtals hota att slå ihjäl dem på fläcken. Om sanningen ska fram var det väl mest Jennos
kommentarer, men Castor fanns alltid i närheten för att backa upp dem.
Nit´chen var ingen dumbom. Hon har ägnat decennier åt att genom diverse kunskapare
försöka spåra Pans flöjt. En gång hade hon nästan lyckats lägga vantarna på den, men när hon
och hennes män nådde platsen där den borde ha funnits, brann byn. Skäggiga män med ett
vilt språk hade just varit i färd med att bära ombord de sista bördorna på sitt skepp. Hon och
hennes folk hade rusat fram beredda att ta upp kampen, men varit för långsamma och
skeppsstävens grinande drakhuvud hade hånlett åt dem där de maktlösa stått kvar på
stranden. Därefter hade känslan av flöjtens närvaro försvagats mer och mer till det enda som
fanns kvar var ett trubbigt eko längst inne i hjärtat.
År följde på år. Då och då hade hon sänt några män att leta, ingen hade kommit tillbaka.
Det var omöjligt att säga om de dött, tagits tillfånga eller helt enkelt slagit sig till ro som
trygga familjefäder.
Under våren ökade flöjttonerna i styrka igen. Starkare, ännu starkare… och blev stilla.
Nit´chen hade väntat ännu en tid. Sommaren hade gått medan hon sett till sina andra plikter.
Hon skulle aldrig ha blivit så framgångsrik som hon faktiskt blivit, med eget fäste i bergen
om hon låtit sina drömmar förblinda de dagliga bestyren. Kanske hade tiden gjort henne
ouppmärksam eller bekväm för en dag dök de första snövädren upp över bergstopparna och
plötsligt var det bråttom.
Förutom att de kunde driva folk från vettet, skiljde sig bröderna inte nämnvärt från andra i
Nit’chens arme. Att det blivit just de två som fått uppdraget att spåra den magiska flöjten
bottnade främst i att hon ville sända en alv, alver är känsligare för magi än andra folkslag,
men för närvarande hade hon bara tre att välja på. Av dem var Jenno det bästa alternativet
just på grund av sin bror. Castor var visserligen bara troll till hälften, men stark som få och
dessutom verkade han ha ärvt all den slughet som Earic besuttit. Fram tills han accepterade
trollens middagsinvitation alltså. Med Castor i släptåg skulle Jenno nog kunna hitta flöjten.
Om det var möjligt skulle Castor se till att få tag i den och vem visste, sade hon sig, med ett
gott mått tur kanske de till och med skulle kunna ta sig tillbaka båda två.
Vid det här laget hade bröderna varit på väg i mer än två månvarv. Floder, byar och skogar
hade passerats medan de så rakt det gick följt Jennos manande känsla. De hade startat resan
till häst, men olika omständigheter hade gjort att de nu bara hade sig själva att lita till. Lika
bra det, sade de sig. En häst skulle ändå mest ha varit till hinders i den väglösa vinterskog de
banat sig igenom på sistone. Så småningom kom de äntligen ned bland träden igen och där
var snötäcket tunnare, till Castors evinnerliga lättnad. Farten ökade, steg för steg nådde de
allt längre åt sydväst. Det magiska susandet blev allt starkare tills de nådde en plats där en
stor gran blåst omkull. Blekt ljus silade ned i det schakt som bildats. Några felväckta myggor
inade uppgivet runt i väntan på döden.
Jenno hejdade sin bror med en gest och gick långsamt till gläntans utkant. Stannade med
huvudet på sned, lyssnade. Fortsatte runt, Castor vågade nästan inte andas för att inte störa.
Halvalven rynkade misslynt pannan, vände och gick sakta ännu ett varv åt andra hållet.
Tvärade över, sicksackade tillbaka. Magin strömmade mot honom från alla håll. Det här
måste vara platsen de sökt. Fingrarna rev irriterat undan svartburret från de spetsiga öronen,
trots att det egentligen inte var med hörseln han uppfattade locktonerna. Jenno ansträngde sig
för att sovra, misslyckades och nävarna dunkade mot pannan i ren frustration. ”Det tjuter i
huvudet”, fräste han irriterad. ”Den måste vara alldeles i närheten, men var? Vid alla satans
demoner, det går inte att fokusera, det liksom dunkar överallt.”
”Vi får väl leta, den ligger säkert under nån driva. Annars åker vi på att kampera här till
snösmältningen. Fan också.”
Vad var det de sade om demoner? Soma spetsade öronen där han satt gömd bakom en
trädstam. Dragen till platsen av samma magi som retade Jenno, hade han hört de båda
storfötterna på långt håll och raskt hoppat in bakom en gran. Till hans stora förtret hade de
inte fortsatt förbi, som han räknat med, utan stannat och börjat rota runt. Verkade rentav vara
ute i samma ärende som han själv och det roade honom inte alls för inte ens om han vetat
exakt var flöjten fanns skulle han haft en chans att hinna undan dem på det här underlaget.
Snö och demonklövar gick inte ihop, det var ett som han lärt sig under timmar av mödosamt
pulsande. Antingen måste han locka bort dem från gläntan illa kvickt eller också fick han låta
dem hitta flöjten och sedan följa efter och stjäla den, det borde inte vara alltför svårt. Soma
fnattade sig förstrött bakom vänsterhornet, som alltid när han tänkte hårt.
Egentligen var han en rätt smart demon, åtminstone jämfört med andra av hans art. Vann
ofta i tji och tre och var en mästare i att kasta skulden på andra. Han höll sig också med en hel
del ambitioner. När det här uppdraget var över skulle Demonernas Herre vara så nöjd med
honom att han skulle kunna önska sig en Fet Belöning. Kanske ett eget territorium
någonstans i världen, där han kunde Styra och Ställa. Bli Dyrkad och Fruktad. Offergåvor
och Jungfrur så många han kunde önska sig. Flottdrypande orgier framför flammande bål…
Kanske var Soma en smart demon, men han tappade lätt koncentrationen. Tanken på den
hägrande belöningen fick blågröna fläckar av upphetsning att slå upp på hans fjälliga hud och
svansen krökte sig vällustigt av sig själv.
”Vad i helsicke är det där?” Castor ryckte tag i Jenno och pekade mot en av granarna. En
blåröd orm slingrade sig fram och tillbaka, det verkade nästan som om den hängde i luften
”Vid alla… Det är en… Det är en svans!”
Bröderna stirrade ömsom på varandra, ömsom på svansen som krumbuktade sig. Med en
nästan identisk rörelse drog de blankt och närmade sig försiktigt granen.
Soma hörde raspet när vapnen gled ur skidorna och gnällde till. Även om han inte förstod
de båda männens språk, så förstod han det ljudet. Hur kunde de ha upptäckt honom? Han
hade ju varit så försiktig! Så fick han syn på svansen, som böjd till ett vackert S vridit sig ut
från stammens skydd. Självbevarelsedriftens ilsnabba nervryckning hindrade honom från att
bli spetsad. När de båda klingorna kom infarande under grangrenarna kastade han sig bakåt,
gjorde en halsbrytande överhalning då klövarna slirade mot den packade snön, snurrade runt
och rusade iväg.
Jenno och Castor störtade efter, men den lilla demonen sprang för livet och skaffade sig
snabbt ett försprång som ökade för varje steg.
”Stanna! Cas, stanna…” Halvalven stod dubbelvikt i snön och flåsade av ansträngningen.
Castor stannade. Flinande dunkade han sin bror i ryggen så Jenno for på alla fyra i snön.
”Hur är det med konditionen, lille bror? För mycket stillasittande och ohälsosamt leverne?”
Jenno tog sig upp ur drivan. ”Du har fan inget att lära mig om kondition. Den lockar iväg
oss. Den är inte viktig.”
”Du har rätt, de kanske är flera… Kom.” Svärande återvände de till platsen där den magiska
känslan var som starkast.
När Soma förstod att förföljarna gett upp lyckades han sladda ner till ett långsamt stapplande.
Tungan hängde ut och andningen kom stötvis. Han lutade sig mot ett träd, höll för högra
näsborren och frustade ut en grönslemmig sörja. Därefter gjorde han likadant med vänster.
Pyhh... Där hade det varit nära ögat! Han skulle inte ha orkat många steg till, det frestade
verkligen på att ta sig fram snabbt genom de här drivorna. Lårmusklerna värkte. Det värsta
var att han måste tillbaka igen, var så illa tvungen att hålla sig i närheten av de där
bärsärkarna om han så småningom skulle kunna stjäla flöjten. Om han inte hade sån ofantlig
tur att de gav upp för natten och han kunde smyga sig dit och hitta den… Jo det var ju en fet
chans, sade han sig uppgivet. Som en snöflinga i helvetet ungefär. Det troligaste var väl att
han skulle snubbla över sina kontrahenter och bli ett huvud kortare på kuppen. Med en tung
suck började han sakta vackla tillbaka. Försökte att så gott det gick röra sig i sina egna spår
samtidigt som han ansträngde hörseln till det yttersta. Till sist vågade han inte längre medan
det var ljust, utan tryckte sig så tätt intill en grovbarkad stam han kunde komma. Stod där och
plirade genom grenarna så gott han kunde, kisade mot himlen med ögon som smala springor.
Det är mycket svårt för en demon att stå ut med himlens oändliga blåhet, men riktar man inte
blicken uppåt kan man inte se molnen. Soma var verkligen ingen vän av blöta från ovan, men
just nu längtade han intensivt efter lite döljande snö.
Inne i gläntan hade bröderna gett upp sökandet för stunden. Castor slog sig ned på det
kullvälta trädet, med de långa benen utsträckta framför sig. Knölade resolut ihop manteln till
en kudde och använde belåten de uppfläkta rötterna till ryggstöd. Rotade runt i packsäcken
och fick upp ett halvt fårben. Karvade av en bit, men istället för att hugga in blev han sittande
med köttstycket i handen. Munnen drogs till ett leende som blottade två rader stora starka
tänder. Jennos tankar for osökt till den stenkross han sett på väldigt nära håll i femårsåldern…
och fortfarande såg ibland i sina mardrömmar.
”Du har dina öron men det krävs ett troll för att ordna specialmeny. Här luktar ödla!” Han
släppte fårbenet, for runt, välte av stocken och började gräva i snön.
”Nä, dra mig baklänges… Storebror, jag är imponerad!”
Castor stod framför Jenno med ett jätteflin. I hans nävar dinglade en ödla med uppspärrade
ögon och darrande läppar. Dess ena tass var krampaktigt sluten runt något som var påfallande
likt en panflöjt.
”Ge hit!” Halvalven sträckte befallande ut handen.
Ödlans grönvåta ögonklot rullade stelt och skräckslaget mot rösten. Läpparna darrade
okontrollerat. Greppet runt instrumentet knöts så hårt att dess knogar vitnade.
”Förbaskade kräldjur. Ge hit!” Jenno bände i ödlefingrarna. Reptilkvinnan kämpade emot,
hela varelsen ynkade, vred sig, ryckte, sprattlade för att komma loss men var totalt chanslös i
Castors grepp. Tårar tillrade hjälplöst utefter kinderna och droppade ner i snön. Sedan
började den blekna. Från att ha haft nästan samma färg som träden omkring dem förändrades
kulören till allt blekare, ljusare grönt. Till sist var den nästan genomskinlig. Genom
bukskinnet kunde man ana tarmsystemet.
”Oäck! Du hade väl inte på allvar tänkt äta den där?”
Trollet såg begrundande på sitt byte. ”Du har rätt. Den är för äcklig, den får gå. Men
först…” Han tog tag med båda händerna runt den magra ödlehalsen och skakade våldsamt.
Ögonen spärrades upp till det såg ut som om de skulle rulla ut ur skallen, ett halvkvävt
”gaaaaak” pressades ur dess strupe, fingrarna rätades ut och den släppte taget om flöjten.
Castor lossade sitt grepp och reptilen föll kvidande till marken.
Jenno blev stående med instrumentet i handen. Ljust trä, ett träslag han inte kände igen. Nio
pipor i fallande längd ombundna med ett band som verkade gjort av tunn bark. ”Den ser väl
inte så märkvärdig ut. Undrar varför Nitty är så vild på den?” Halvalven förde Pans flöjt till
munnen och blåste en prövande ton.
Flöjten
Någon höll i den. Varma händer…Ödlekvinnan hade varit kall. För liten och anspråkslös.
Därför hade hon förrått sin räddare. Nu började hon sakta tina upp. Någon ville locka en ton
ur henne… Någon ville ha hennes musik! Upprymd fyllde hon sin pipa med brusande liv,
fyllde den med all den kraft hon var mäktig. Den här ville henne väl! Den ville ha hennes
toner, den skulle kunna hjälpa henne! Den här skulle kunna ta henne hem. Hem dit där luften
vibrerade, där dimman bar doften av vildhonung och de bevingade sprängde sina hjärtan i
sin iver att sekundera hennes toner. Trakien! Den här skulle kunna hjälpa henne. Hon måste
fånga, snärja…
Förundrad tog Jenno pipan från munnen och inom honom kändes det som om något gick
sönder. En slags sorg… Samma känsla som när ett mörkt moln hastigt lägger sig över en
sommardag. Han provade en ny ton. Den mörka känslan försvann.
”Vid gud! Släpp den där djävulsmanicken. Titta!” Castor rev åt sig flöjten.
En reflex av åskmolnsilska drog över halvalvens ansikte. Ögon smalnade men lydde ändå.
Snön droppade från de närmsta träden och i den upptrampade gläntan hade små frusna, blå
blommor tagit sig upp och blygt öppnat sig. Medan bröderna fortfarande såg på dem frös de
till is, bröts, blev bruna och började multna. ”Nog är den speciell alltid. Du stoppar undan den
långt ned i packningen på en gång. Hör du mig?”
”Ja, ja, jag ska…” Halvalven rynkade ögonbrynen, överraskad av det bryska tonfallet i
Castors röst. ”Vore det inte rätt skönt med lite vår, då”, fortsatte han en smula stött men
lydde. Det ilade till av saknad när han packade flöjten längst ned, inlindad i halsduken.
Han hejdade sig ett ögonblick och Castor beredde sig på att bli våldsam. Magi stark nog att
besegra vintern skrämde honom. ”Tänk det inte ens”, sade han hårt. ”Vissa saker ska man
inte mixtra med. Inte ens du. Stoppa ned. När Jenno väl fått undan panflöjten slappnade
halvtrollet av och återgick till sin normala, halvsläpiga ton. ”Vet du, om vi rappar på lite
hinner vi tillbaka till stället där vi var i natt. Då slipper vi göra ett nytt läger.”
Jenno såg tveksamt upp. Det mörknade redan under träden. ”Det är rätt långt”, invände han
osäkert.
”Större anledning att sluta söla. Klaga inte! Det är jag som far igenom i den förbaskade
blötsnön.”
Jenno drog på munnen och lätt undslippa sig ett fniss. ”Låt gå då. Blir det sådana roligheter
så är det klart jag är med. Den där är inte heller nåt vidare nattsällskap precis.”
Han petade till högen av snyftande ödla med foten och Castor ansträngde sig hårt för att
inte låta något utom uppriktigt förvånad när han svarade, perfekt blasé; ”Urskiljning, Jen?
Det är ju en kvinnsperson trots allt. Tror jag. Kom nu. Bara du och jag i vår egen lilla koja i
skogen.”
”Idiot.” Jenno blängde mörkt på Castor. Det långa svarta håret föll ned i ögonen, halvalven
fnös indignerad men det ryckte avslöjande i mungiporna, han funderade redan över en
passande hämnd till kvällen. Packningen slängdes upp på ryggen och med lätta steg gav han
sig in bland träden. ”Ska du stå där länge till? Hade vi inte bråttom?”, ropade han över axeln.
Trots att bröderna rörde sig så snabbt de kunde, var det mörkt sedan länge när de närmade
sig gårdagens lägerplats. De var båda trötta och längtade efter eld, mat och vila och deras
vanligtvis ganska skärpa uppmärksamhet var klart avtrubbad. Varningssinnena tjöt som
besatta innan de äntligen reagerade. Skogen levde framför dem! Det tassades, klampades, här
och där hördes ett bölande som möjligen skulle kunna tänkas föreställa sång ur någon
drucken och otränad strupe. Längre fram fladdrade eldsken och stanken av vidbränt fläsk for
in under grenarna och kittlade i hungern. Silhuetterna av storväxta varelser kontrasterade mot
flammorna. De kastade sig ned i skydd av träden och låg så still de bara kunde, försökte bli
ett med natten Castor klandrade sig själv. Hur hade han kunnat vara så ouppmärksam, han
skulle få skämmas i eviga tider, om han inte fick plikta på värre sätt. Nu när han väl lagt
märke till den var han väl förtrogen med takten i trumdunket.
”Jen, vi ligger risigt till.” Viskningen var nätt och jämnt hörbar. ”Det är släkten. Vi måste
försöka ta oss härifrån!”
”Ditt folk?” Jenno lät rejält skrämd. Alla alvbarn matas med sagor där trollen är faran i
skogen, Jenno var inget undantag. Plötsligt var det försent att backa, någon bakom dem
började vråla och bölandet ändrade karaktär, blev till ett hest skrapande mot halvalvens
trumhinnor. ”Satan, de är överallt!” Jenno var på gränsen till panik, troll som gav sig på sina
egna skulle knappast ha misskund med en vilsegången alv. Åratal av förtroende kanade in i
det mörkaste minneshörnet där alla svek väntade på att få ältas igen. ”Tänker du sälja mig?”
”Du är galen. Lille bror, det är mycket möjligt att du är förrätten i kväll men jag lär hamna
på huvudmenyn.” Halvtrollet såg begrundande på sin bror. Rädd att bli förrådd? Jenno hade
tydligen inte fattat någonting. Castor hade många tvivelaktiga egenskaper, men att svika
Jenno fanns inte på listan. Han tänkte snabbt. Någon hade funnit deras spår och oavsett vad
han sagt visste han att han hade mycket bättre chanser att överleva än halvalven. Det var inte
ädelmod, bara logik. De var upptäckta, det fanns ingen anledning att båda skulle råka illa ut
om det gick att undvika. ”Stanna tills de börjar gorma Jen, sen sticker du härifrån. Var inte
rädd, du är mycket snabbare än dem. Rädda alver är det snabbaste som finns.” Han blixtrade
sitt stenkrossleende, lossade vänligt halvalvens krampgrepp från armen, tog ett djupt andetag
och gick mot Ferrumattrollens middagseld.

onsdag 6 januari 2010

Pans flöjt bröder av Malin Ernidotter(min vackra brorsdotter)

Prolog

Kallt. Isvind och snö. De stora barrträden står svarta mot himlen. Vattnet är grått och vilt
med flygande skum. De mörknade spanten på ett vrak sticker upp som en påminnelse om
alltings förgänglighet, men det kan hon inte se där hon ligger, snåren skymmer sikten.
Stelfrusen väntar hon på natten. Handen som höll henne ligger kall och orörlig bredvid
henne. Fingrarna utsträckta, som om de fortfarande försökte skydda henne. Skydda henne
som de gjort så länge…
Ah, det är många män som hållit henne varm. Den förste… Hon minns honom… Hon
drömmer sig bort från kylan och vintern, till ett annat land, där rösterna var mjuka och
dagarna varma. Skymningen ett lent täcke, som varligt svepte in världen och vaggade den till
sömns. Luften fylld av doften av kåda och honung. Mjuka toner som lekte sig genom
skogarna, toner som hon kunde sjunga till, som blev ett med henne själv… Länge sedan. Och
mannen, den behornade, hans händer som smekte henne, hans mjuka läppar som lockade
fram allt hon hade att ge… Han luktade get, det är sant men hon förlät honom gärna för all
kärleken han gav henne.
Sedan - avgrundsnatten. De andra. Männen i svarta sträva kåpor. De ville döda henne,
tysta henne… den behornade sprang. Mörker, facklor som kom närmare, han höll henne i
handen och han sprang för sitt liv, för deras liv. De Andra vann på honom. Stora män med
långa ben, de skörtade upp sina kåpor, vädrade blod. Dundrade fram för sin guds skull.
Stora fötter klampade genom skogen, växterna kved och bröts under deras fötter. Inte alls
som under den behornades nätta klövar. Hesa röster ropade på ett språk hon inte kunde
förstå.
Faunen hade ett försprång, det var hans skog. I århundraden hade de dansat genom den,
men nu, jagad i natten, var allt så annorlunda. Han tappade orienteringen, halkade, försökte
byta riktning mitt i språnget, dunsade rätt in i ett träd…Tappade henne.
Handen förlorade sitt grepp, hon försvann i mörkret. Förtvivlad hade han slängt sig ned på
alla fyra, sökt henne, kallat på henne, men utan hans hjälp var hon stum. Storfötterna kom
allt närmare – han vågade inte stanna längre. Hon hörde honom tjuta efter varenda gud han
kände till, bröder, systrar, men de fanns inte där för att lyssna. Det var länge sedan de dragit
sig undan. Han ensam hade stannat kvar, för förälskad i Trakien för att kunna förmå sig att
ge sig av. Hon hörde honom rusa vidare i mörkret. Stegen försvann längre och längre bort.
Sedan kom ett dånande, rivande, klampande, marken skakade under förföljarna, buskarna
rev i tyg, en ofantlig tyngd pressade ned henne i marken. En hand trevade efter henne, lyfte
upp henne…
Den okände som fångat henne stod still. Hans hand var svettblöt och han luktade ylle. Det
ångade om hans kåpa och han flåsade tungt. En röst ropade i mörkret och hennes
fångvaktare vrålade några obegripliga ljud till svar. Försiktigt, märkvärdigt försiktigt för en
så stor hand, förde han ned henne i ett mörker av tyg.
Länge sedan. År hade lagts till år medan hon vandrade från den ene till den andre i sin
strävan efter att hitta hem. Män hon trollbundit, förfört, svikit… Allt för Trakiens öppna
himmel. Den senaste låg stel i vinterljungen. Den senaste… Den siste?

fredag 1 januari 2010

Nyårsafton

Igår var det nyårsafton det har nog ingen missat.
Jag var iväg med Johan Rianna Ala Rosa Nettan Gabbe och hundarna Jolt Sigge Thor Kia Texas i skolskogen och grillade korv några timmar mitt på dagen.
Gissa om hundarna rusade som galningar.


På kvällen åt vi mat ihop hela familjen inklusive Rianna och Eriks kompis Johan J från B-Gårn.
Allt var trevligt fram till jag ville ta foton då exploderade Johan (min) över något Johan (B-Gårn) skämtade om och skulle flyga på honom. Då vart jag förbannad och vägrade låta någon ta foton.

Helst hade jag velat kasta ut Johan(min) för att han alltid blir så där, flippar ut och sedan ska alla förlåta honom och trösta honom för att han är så dum tycker han.
Stå på dig unge ta en strid när det är läge håll dig lugn annars.

Värden kretsar ju inte omkring en enda människa men ingen av mina söner verkar godtaga det i mellan åt.

Efter det att vi ätit så blev Erik och Johan kvar hemma hos oss till långt fram på kvällen. Vi satt framför TV:n och käkade godis.

Sedan drog de hem till Johan de skulle lana tror jag.
Johan och Riannna drog ut framåt tolv och tittade på fyrverkerierna.
Jag Kalle och Jolt låg i Kalles säng, jag fick ha ansvaret för tv:kontrollen. Det händer inte ofta men Kalle hade okuperat min dator för att bevaka de matcher han spelat på.

Jag hade ingen aning om hur Jolt skulle reagera på smällare men hon bara lyfte lite på huvudet tittade sig lite omkring såg att jag och Kalle inte brydde oss och la sig ner igen.
Så skönt att hon inte är super rädd för smällare men det som mycket annat kan ju ändra sig.