Kapitel 2
Demonernas herre sträckte ut sina fötter mot elden och log brett. Ah, nu började det likna
nåt… De rytmiska trumslagen ekade mot ryggraden. Bildligt talat förstås, egentligen var han
ju inte här. Han kunde inte ta form i den här världen, men han kunde ändå låta en del av sitt
medvetande färdas hit. Fanns det en eld som brann, så fanns det en väg för honom. Han
älskade trollen och deras värld, det fanns inga andra som kunde festa som dem. Njutningsfullt
drogs fläskdoften in i den osynliga näsan och han önskade att han kunnat sätta det här bandet
på flöjtjakt istället för att skicka ut den där demonen. Då kanske det skulle kunna bli resultat.
Problemet var att få dem att fatta vad han ville. Eftersom han inte kunde materialisera sig för
dem som inte erkände hans existens och Ferrumattrollen inte dyrkade något annat än våld,
sex och fläsk fanns det ingen övernaturlig väg till deras medvetande. Ett annat problem var
förstås att troll inte är särskilt magikänsliga och därför skulle ha svårt att känna av pipans
närvaro om de inte snubblade på den. Helvetes herre hade lekt med tanken att försöka få
demonen2 att fungera som förmedlare, men efter att ha tänkt noga på saken hade han insett att
det enda den förmodligen skulle kunna förmedla var en sista pust av stekos.
Nä, han kanske skulle ta sig tillbaka… Nackdelen med att låta sig sväva iväg var att den
fysiska gestalten blev stående orörlig vid skådekitteln. Inte för att han var direkt orolig, men
han ville ändå inte ha en eldgaffel i ryggen från någon smådjävul med ambitioner. Det kliade
så förbaskat. Två håriga, fiktiva armar sträcktes högt över huvudet och tänjde den
översinnliga kroppen. Nä, om han skulle… Vänta! Vad var det här? En ny ton hade blandat
sig i dunkandet och skrålandet. Uppfodrande, gällt och upphetsat… Som jakthundar med
bytet inom synhåll. Demonfursten slickade sig om läpparna och gnuggade sina
genomskinliga händer. Det artade sig! Tänk om de hittat en kvinna? Han tyckte om att titta
på kvinnor. Hade brukat tycka om att göra andra saker med dem också, men nu för tiden ville
det sig inte. Det var därför han var så förtvivlat angelägen om att få tag på Pans flöjt. Dess
legendariska erotiska krafter skulle hjälpa honom att få lite fart på tillvaron igen.
Långt därifrån hade brödernas kommendant sina egna bekymmer. Stödd mot armbågen lutade
sig Nit´chen mot norrfönstrets karm. Hon vände medvetet ryggen åt den skinande gestalten i
länsstolen. Den var så ljus att hon var tvungen att kisa trots att det bara kom skumt
eftermiddagsljus från fönstret, det svaga skenet från eldstaden räknade hon inte. Det mesta
skymdes för övrigt av ängelns stora fötter. Nit´chen fnös. Hon hade levt i nästan sju
decennier, men detta var det underligaste hon sett. En ängel med frusna fötter. För övrigt var
hon varken smickrad eller imponerad, hade alltid vetat att den store urmakaren fanns och att
änglarna var de hantverkare han använde sig av.
Hon valde att titta bort, ängeln däremot iakttog eftertänksamt den profil som avtecknade sig
mot det svaga dagsljuset. En gammal kvinna, med ett besynnerligt tidlöst utseende. Utom
runt ögonen, där åren ristat solfjädrar i den gulbruna huden. Ögonbrynens smala streck
tecknade förvånade bågar ovanför ögon lika svarta som det ändlösa mörkret. Den häpna
formen var dock inget att låta sig luras av, hade han förstått. Nit´chen var både slug och
modig.
Första gången han kommit till henne för Tha’deus räkning hade han varit beredd på skrik
och rullande ögon. Luktsaltsflaskan hade legat beredd i fickan om hon skulle svimma, men
kvinnan hade knipit ihop ögonen för att inte bländas och han hade fått kasta sig åt sidan för
att inte hennes sabel skulle göra en ful reva i särken. Han visste inte om han skulle ha kunnat
få värre skador. Änglar antogs vara könlösa och han hade inte vågat titta efter. Fast det gick
rykten bland himlarna om ärkeänglarnas delikata uppdrag. Han fattade inte riktigt vad det
2 Han hade för länge sedan glömt dess namn. Det var så många av dem.
gick ut på. Ville man nu ha en liten varelse så var det väl bara att använda en mindre
gjutform?
Uppdraget, som först verkat vara en ren rutinskrämning hos en gammal jordkvinna3 hade
utvecklat sig till att bli hans mest fascinerande syssla. Numera tittade ängeln ofta in hos
henne för att sitta vid elden och kanske få en kopp te. De talade inte längre om den
angelägenhet som fört honom hit, att Tha’deus ville ha flöjten. Hon hade accepterat och
skickat ut sina män för att söka. Att sökandet hittills varit fruktlöst gjorde honom inget och
Tha’deus själv verkade ha glömt hela saken. Ängeln var nöjd med att ha en anledning att få
komma hit. Han skakade på sina gyllne lockar och slätade ut ett obefintligt veck.
Nit´chen låtsades stirra ut genom i fönstret, men i själva verket sneglade hon på ängeln ur
ögonvrån. Undrade vad som dolde sig bakom den troskyldiga minen. Var han intelligent nog
att dölja att han visste hennes hemlighet? Hon hade sina egna skäl att finna flöjten och lite
hjälp från ovan var inte att förakta, om det nu fanns någon sådan att få. Hittills hade
förhållandet mest varit det omvända. Men om Jenno och Castor nu skulle återvända med det
åtråvärda instrumentet så var det inte den här nyskurade guldlocken som skulle ta hand om
den, det skulle hon se till. Flöjten skulle tillbaka till modergudinnans tempel, så det spröda
och vackra kunde finnas kvar i världen. Hon misstänkte starkt att Tha’deus inte delade de
intressena. Såvitt hon förstått var han en svartsjuk och grinig typ som ville ha monopol på
gudomligheten. Förmodligen skulle han sätta sig på den för eviga tider om han fick chansen.
Hon ryste till. Hon var sannerligen inte lättskrämd, men utsikterna inför det hon stod beredd
att göra – att lura en gud, kunde få den mest härdade att huttra. Men hon tvekade inte. Hon
skulle göra det, oavsett vad det skulle innebära för egen del. Det var för det här hon blivit
fostrad. Det var för det här hon levde. Att finna Pans flöjt och se till att den kom i Theás
hägn.
Hon vred sig en aning så hon kunde se honom bättre. Han var intagande, på sitt bildsköna
vis. Vek förstås… Plutiga röda läppar och stora troskyldiga blå ögon. Helt annorlunda än de
män hon brukat ha omkring sig, men hon kunde ändå inte riktigt frigöra sig från känslan att
det var skönt att ha en man sittande i sitt rum igen, även om den mannen var en ängel. Till
skillnad från ängeln hade Nit´chen full insikt i hur det stod till med änglars könlöshet. Flera
av hennes anmödrar hade fått smyga sig ut ur sina byar när magen börjat svälla.
Nit’chen bekände sig till Gudinnan, men det var mer än gudinnan själv hade en aning om.
Krigarlivet gav inte utrymme för så många ceremonier och i Atsakals register stod Nit’chen
uppförd som ”tveksam”. När det först stått klart för Theá, hon som under olika namn dyrkats
världen över som den stora modern, att flöjten gått förlorad hade hon gråtit i veckor. Gråtit
över att vinden förlorat sin röst och för att hennes redan starkt decimerade folk skulle
försvagas ännu mer och kanske slutgiltigt försvinna. Genom tårdimman hade hon sett ut över
det gröna landskap, där älvor ännu dansade och fauner lyckligt ovetande jagade efter
skrattande nymfer. Om flöjten var förlorad, då var sagornas tid för evigt över. Hennes barn
skulle blekna bort och försvinna ett efter ett och den oskyldiga leken skulle för alltid lämna
världen. Gudinnans småpigor hade förskrämda burit fram bägare efter bägare med varm
örtlikör, i hemlighet, spetsad med doser av lugnande krusmynta och den tjocke tomten som
var Theás trädgårdsmästare hade bekymrad sett maskarna förtvivlat ställa sig raklånga i
gräset för att kippa efter luft. Precis när han gett upp hoppet och börjat planera att göra en stor
damm av eländet, ryckte hon upp sig. Var hon inte Gudinna kanske? Det dög inte att sitta
med armarna i kors och bara vänta på undergången. Än hade hon sina prästinnor och till dem
överlämnade hon uppdraget att återbörda flöjten till den jord som fött den. Det systraskap
3 Han hade suckat högt när han fått ordern
som kallade sig Atsakals Döttrar hade bildats med den uttalade målsättningen att återfinna
flöjten.
När, vilket var merparten av millenniet, flöjten förvarades i en annan guds helgedom
tystade dess helighet hennes toner, men då och då transporterades hon från plats till plats och
varje gång ryckte Döttrarna ut bara för att mötas av en stängd klosterport, en välbeväpnad här
eller helt enkelt tystnad och ett borttappat spår, samtidigt som Tha’deus och hans onda
motpart växte sig allt starkare. Så småningom började Thea misströsta igen, örtlikören kom
fram tätt som oftast och trädgårdstomten letade rätt på sina gamla ritningar.
Innan hon återkom till den civiliserade världen hade Pans flöjt spenderat de senaste
trettiosju åren i en stavkyrka norr om havet. Om inte hövdingen över Hummelinge Löv gjort
uppror och återvänt till de gamla gudarna hade hon väl varit där än, men när pratet om
blotoffer börjat bli högljutt hade broder Anselm tagit det säkra före det osäkra och flytt
söderut.
Theá hade så smått börjat hoppas igen, däremot litade hon inte längre på Atsakal. Såvitt
hon kunde bedöma hade döttrarna blivit bekväma, verkade uteslutande ägna sig åt högtiderna
och templet. Theá beslöt att det var dags att ge uppdraget till någon annan, frågan var bara
vem som var bäst lämpad. Tha’deus och demonfursten ville också lägga vantarna på flöjten
och de hade tillgång till tjänare långt kraftfullare än hennes egna. Theá var sorgligt medveten
om att de flesta av hennes skyddslingar var klent utrustade både med styrka och förstånd. I
den värld de levde i var det heller inte nödvändigt. De behövde aldrig anstränga sina små
hjärnor med ens de enklaste problem. Här fanns allt de behövde och mer därtill.
Hon hade tagit sig en titt i skådeteet medan hon funderat, fått syn på Castor och hickat till.
Den där kände hon sedan förr. Han var Tha’deus man och inte vad hon ville ha i närheten av
Pans förtrollade flöjt. Förskräckt spanade hon efter någon lämplig tillbedjare i omgivningen
och fann Graagh. Trollet levde ensam i skogen sedan de andra unga männen i hans klan brutit
Överenskommelsen och återgått till den gamla seden att äta människa, något som han inte
ville vara med om. Gudinnan knöt frustrerad nävarna. Typiskt… den ende trofaste inom
räckhåll var halvt debil. Ett listigt drag for över hennes sköna anlete och hon kallade till sig
Cike. Den lilla älvan var kaxig nog för att ge sig på att vägleda ett troll. Gudinnan log bistert.
Måhända var Graagh inte den slugaste man kunde finna, men under hans beskydd skulle
säkert inget ont drabba Cike. Tvärtom, om älvan pekade ut vägen med sin lilla hand skulle
han säkert följa tills han stupade. Kvickt sattes Cike in i situationen, hon måste rädda sagorna
åt världen.
Cike blev mer än lovligt nöjd. Att Modern valde just henne och ingen av de andra älvorna
för sitt uppdrag bevisade att hon var speciell, precis som hon alltid vetat och hon knyckte på
nacken.
En stund senare, när hon handlöst tumlade genom det ändlösa mörkret, var hon inte lika
självsäker. Förtvivlat försökte hon stabilisera fallet med vingarna men det resulterade bara i
att hon snurrade ännu snabbare. Stjärnorna virvlade runt, hon blev yr och illamående. Så här
hade hon inte tänkt sig att det skulle vara! Sista intrycket innan hon förlorade medvetandet
var ett brandgult sken och en ohygglig hetta.
Om det inte varit för Graagh hade det varit det sista hon någonsin upplevt men i samma
stund som hon kom nedsinglande genom skyn låg det stora trollet vid sin lägereld och
stirrade upp mot samma stjärnor som virvlade runt Cike. Han var dyster till sinnes och
hungrig. Kaninen han ätit hade inte förmått mer än dämpa hans glupande hunger. Stjärnan
som föll distraherade honom bara ett för ögonblick och utan större förtröstan önskade han sig
ännu en grillad kanin. Närmare och närmare kom den men… stjärnor virvlar inte! En impuls
fick honom att sträcka ut handen och fånga just innan den slukades av lågorna. Graagh
stirrade häpet på den märkliga tingesten och glömde sin hunger. Vad i all sin dar… Först
trodde han att det var en insekt, men insekter har varken gyllne hår eller kläder. En varelse,
knappt större än hans långfinger! Nyfiket och mycket försiktigt petade han till. Den rörde sig
inte. Kanske var den död. Han petade igen, den här gången rullade den runt. I samma
ögonblick han såg hennes nätta ansikte var hans öde beseglat. Hon var det vackraste han
någonsin skådat.
Så fort Cike slagit upp ögonen skrek hon som en gast. Av försiktighetsskäl hade Theá valt
att inte informera älvan om att räddningen inkluderade närkontakt med ett troll och Cike hade
aldrig tidigare hon sett något så vederstyggligt och fult!
”Var inte rädd lilla stjärnan”, jollrade Graagh ömt och log sitt allra vackraste leende.
“Graagh skall ta hand om dig.” De långa gulaktiga hörntänderna blottades på ett föga
förtroendeingivande sätt och det tog Graagh en lång stund att övertyga Cike om att han
varken tänkte skada eller äta upp henne, men så småningom insåg hon hur underbart ödet
varit som fört dem samman. Med henne som hjärna och honom som kroppen skulle de bli ett
oslagbart par.
Att det varit något annat än slumpen som fört dem samman föll henne aldrig in.
torsdag 7 januari 2010
Malins goda minne
Skall tilläggas att jag har Malins tillåtelse och att det är enligt hennes önskan att jag hjälper henne att sprida boken.
Då de förläggare hon visat den för endast återsänder den till henne.
Då de förläggare hon visat den för endast återsänder den till henne.
Kapitel 1 av Malin Erinidotters bok
Kapitel 1
En knapp fjärdingsväg inåt landet från kusten räknat satt Soma, demonen hopkrupen under
en stor gran med ryggen tryckt mot stammen. Tänderna hackade så till den grad att enda
resultatet av den värmande förbannelse han så desperat försökte sig på, var ett par rejäla bett i
tungan. Skakande av köld tvingades han nöja sig med att pressa armarna hårt runt de
uppdragna benen. En illasinnad vindkåre fräste in mellan grenarna och uppför hans fjälliga
ryggrad. Den normalt rödaktiga huden hade bleknat till skärt, på sina ställen nästan vitt.
Iskornen flöt ut och lade sig som en extra hud, en skorpa av levande köld. Lika stelt som
lönlöst makade han sig åt sidan för att finna mera lä. Hur hade han lyckats ställe det så illa
för sig att han hamnat här? Ytsänd för att leta efter Pans flöjt… Tvi! Soma svor på att om han
överlevde det här skulle han aldrig mer yttra ett oförsiktigt ord, men var för kall för att kunna
lägga krut i eden och tanken föll till marken. Slött undrade han vad som skulle hända om han
helt sonika frös ihjäl? Människorna var rädda för helvetet men där var det varmt och skönt.
Kanske… Soma hade redan börjat domna bort när en otäck gestalt tog form framför hans inre
öga. Helvetets Herre, med sina genomborrande gula linser som raspade ”Såå, du har
Maskat…” och utan att tveka kryssade i rutan för Nifelheim1 på Somas respass.
Stelt och motvilligt släppte den lilla demonen taget om knäna och reste sig upp. Tillät han
sig sitta kvar skulle han vara översnöad innan morgonen och han var definitivt inte beredd att
möta sin skapare ännu. Envist grep han efter livhanken i ett uppmjukande knäna – böj. Böj
gick förhållandevis enkelt även om han inte med säkerhet kunde säga vilka knäppningar som
kom från de frusna lederna och vilka som hörde hemma bland köldbräckta kvistar i träden.
Upp var värre. Lämna den hopkrupna kroppens minskade vindfång… Frestelsen i att sitta
kvar var nästan övermäktig och han fick ta i ända från klövspetsen i ett skutt rakt uppåt.
Huvudet rände upp i de nedersta grenarna, öronen fylldes av granbarr, hornen trasslade in sig
i en lågt sittande gren. Tyngdlagen sade sitt, Soma damp ned och marken tog emot honom
med en isfläck. Vänsterbenet for iväg, han föll handlöst och slog med en dov duns skallen i
en sten. En lätt rosa ångpust steg uppåt och lade sig som en fin beläggning på de yttersta
grenarna.
”Ouch!” Där stod han nu på alla fyra i en snödriva och rullade försiktigt på huvudet för att
känna efter om någonting lossnat. Ett sprött krasande hördes, ett sorgset ”ping” och
vänsterhornets yttersta topp föll ned i snön. Tårar letade sig fram i de sneda ögonvrårna,
tillrade nedför kinderna och förvandlades omedelbart till pärlor av is. Dyster vände Soma
ryggen åt hornspetsen och gav sig iväg inåt skogen, åt det håll magin drog.
Efter ett par timmars mödosamt kavande genom snön hade han fått tillbaka lite av sin färg
och nått en bra bit längre in i skogen. Mörkret föll snabbt, det var dags att hitta en ny gran.
Helst en mindre stickig. En med en festmåltid uppdukad. Eller åtminstone en skål gröt. Den
kluvna tungan for ut och vispade runt lystet läpparna. Soma iddes inte vara omsorgsfull utan
kröp in under första bästa gran och konstaterade modfälld att där var enastående tomt på
middag. Men… om han nu måste fortsätta vara hungrig kanske han åtminstone kunde få lite
värme? Det värkte i klofingrarna när han tvingade dem att riva av döda kvistar men han
fortsatte ändå, ända till han hade nog för en brasa. Bara en liten, liten eld, snälla fan…
Ansträngde sig hårt för att få käkarnas hackande under så mycket kontroll att han skulle
kunna få fram en eldbesvärjelse. Han bet sig i tungan igen! Det gjorde dubbelt så ont den här
gången.
Långt därifrån såg alla demoners herre på ytan av sin skådekittel både Somas fruktlösa
försök att slå eld och den lilla demonens islila nyans. Driven av omsorg över uppdragets
1 Köldens rike
framgång och kanske något även om sin tjänare sträckte han ut sin mäktiga vilja genom
synen. …Eld. Varde Eld…
Aj då. Med ett rytande kastade sig lågorna upp i det stora trädet och på ett ögonblick var
Somas tilltänkta natthärbärge en dånande fyrbåk mot vinternatten.
Flöjten
Han luktade get, hennes förste älskare, doften låg tung och djurisk över marken, mjuka
smekningar gled längs kroppen… Nej vänta! Det var fel! Detta var inte…
Flöjten fördes tillbaka ur längtansdrömmen av ett par ovanligt blöta snöflingor och en
närgången hare. Dess rynkmjuka nos for nyfiket över rörpiporna. Vintern var hård även för
den som bar päls. Var detta en morot? Var detta inte en morot men gick den att äta?
Förskräckt insåg flöjten att hon kanske kunde verka attraktiv på mer än ett sätt för ett
svultet djur här i köldens rike. Hon samlade sig hastigt, över århundradena hade behovet att
snärja nya bärare tvingat henne att lära sig sjunga av egen kraft. Tysta toner som inga
jordiska öron kunde uppfatta, men som lindade sig runt de sköraste själarna.
Haren frynte på nosen en sista gång och gav sig skumpande iväg. Den var besviken, kunde
gott ha ätit de hårda rören, men inte när de enträget bad honom låta bli.
Flöjten å sin sida tog skrämd och chockad in sin omgivning. Hon befann sig inte alls bland
de timjansmjuka kullarna, istället var det kallt och vått. Hon skulle komma att spricka, gå
sönder och de spröda tonerna välla ut och förintas för alltid. Hon måste i skydd fortast
möjligt! Prövande sände hon ut en sökton. Fanns det liv i närheten? Resultatet stämde tonen i
blått moll. Enstaka, halvt vanvettiga luddtankar fyllda av hasselnötter. Uppburrade
fågelmedvetanden med alla sina sinnen inställda på att överleva natten. Långt borta, kanske
en kamrat i nöden. En tanke fylld av att sjunga för livet, men tanken känns mycket avlägsen
och lätt. Antagligen bara en liten fågel som drömde om våren. Även om hon skulle kunna nå
den med sina lockrop skulle den förmodligen vara för liten för att kunna bära henne. Hon
behövde en människa, de stora tvåbenen var starka nog att besegra vintern. Hon sökte om
och om igen. Tonerna spred sig längre och längre bort och i takt med det tätnande mörkret
blandade sig en förtvivlans biton in i musiken. En gäll desperation sprungen ur den minsta
pipan.
Någon eller något större än en fågel hade ändå hört henne. Ljudlöst rörde sig en ödlekvinna
genom snåren med mjuka, försiktiga rörelser. Inte göra ljud, inte höras. Åratal av träning i
den trolltäta skogen hade lärt henne smygande till fulländning. Hon borde egentligen inte
vara ute nu, det var för farligt. Borde hållas i sin lya under granvältan och kura still, trollen
jagade i skymningen. Troll, lo, vargflockar... Världen var en mycket otrygg plats för
ödlefolket, men här satt hon nu i skogsbrynet, det var något i kvällen som hon inte kunde
motstå. Något som drev henne framåt trots den gnagande ängslan som försökte få henne att
vända om. De skyddande träden var slut, hon måste bestämma sig. Lockelsen var så nära...
Nästan så hon kunde se den som ett skimmer över marken. Den pockande känslan starkare än
förnuftet. När Pan vävt sina toner runt ett hjärta, krävdes det en starkare själ än ödlekvinnans
för att kunna stå emot. En sista gång såg hon sig omkring. Spanade i de mörka skuggorna
efter faror. Sedan lämnade hon det skyddande dunklet och ilade pilsnabbt på alla fyra över
snötäcket. Nästan framme stannade hon så tvärt att hon föll på nosen i snön och pressade
magen längre ned mot marken. Det låg en människa där framme! Hennes blod frös till is,
ögonen skelade vilt, hon var så grön mot allt det vita… Men inget hände. Inga tunga steg
skakade marken. Långsamt började hennes hjärna fungera igen. Lukten var kall, mannen
därframme hade inget liv längre. En skygg, grön hand sträcktes fram mot den sjungande
flöjten och slöt den i sitt grepp.
”Men vid alla glödsvedda…” Castor svor högt när han för tredje gången sjönk genom
snöytan och sänktes ned till höfterna i blöt kyla. ”Och flinar du igen river jag öronen av dig.”
De var på väg nedför en öppen sluttning och även om de var för tidiga för dagsmejan fanns
det många ställen där skaren inte bar för ett troll.
Jenno vände snabbt sitt breda, lyckliga smil mot morgonsolen. Ingen kunde veta om Castor
faktiskt menade vad han sade och han ville inte pröva. Kände han efter riktigt noga värmde
det faktiskt en aning och han knöt upp halsduken, lät den hänga som en stola över axlarna.
”Om det tinar fram på dagen blir det ännu svårare att gå”, påpekade han uppmuntrande.
”Tänker du stå där hela dagen?”
Castor blängde mörkt på honom och kravlade sig irriterad upp igen. ”Som om jag inte visste
det” muttrade han. ” Förbannade snö. Och mer blir det.” Himlen var klar just nu, men han var
uppvuxen i trakten och visste att när luften luktade som nu, vankades det snö. ”Förbannade
väder! Förbannade uppdrag!”
”Så, så… Nit´chen har långa öron.” Jenno vände blicken mot sin storvuxna följeslagare,
skelade till när gråögonen ställde om från solvarmt till kyla.
”Och skallen full med ludd!” Castor fortsatte klaga medan han med ilskna rörelser borstade
snön från skinnbyxorna. ”Hade det skadat att vänta till våren kanske? Hon har vetat att den
här tutiluren funnits här sen i somras! Var det bråttom då? Icke. Men nu ska vi ut i
snöstorm!” En vindkåre kom ilande över marken och bar med sig stanken av brandrök.
Halvtrollet var mitt i ännu en förbannelse och fick den rätt i halsen. Efter en stunds intensivt
hostande väste han fram; ”Jen, känner du stanken? Det förklarar väl skenet vi såg igår kväll
men varför börjar skog brinna mitt i vintern?”
”Ingen aning. Har vi otur är det en förvirrad drake som snubblat ur lyan för tidigt. Och i så
fall lär den ha hört dig.” Jenno sneglade bakåt mot det skyddande skogsbrynet. ”Vi får väl ta
det så nätt. Var det tvunget att riva ut lungorna just nu?”
”Mmm… Jag gjorde det verkligen på flit.” Castor log snett. Jenno talade om försiktighet?
Men för all del, det var ju roligt att mannen hade någon självbevarelsedrift i alla fall. Han
kunde till och med ha rätt, de få träden hade tydliga brandskador. ”Vi måste väl ditåt hur
som, om inte spåret plötsligt ändrat riktning?”
Jenno skakade nekande på huvudet. Det som drog i honom och som hans kapten förklarat
var den magiska aura som omgav pipan, strävade klockrent nedför backen åt sydväst.
”Trodde väl det. Ingenting är någonsin enkelt. Kom, spetsöra.” Castor gjorde en ansats för
att rufsa om i Jennos svarta hår, men Jenno vek undan och halvtrollet fick nöja sig med att
låta fingertopparna glida över en axel.
Bägge männen var halvblod, eller bastarder som deras släktingar hånfullt kallade dem.
Jennos mor var låglandsalv från de sydliga regionerna, Castors ett troll från Ferrumats
storskog. Dessutom var de bröder, förenade genom sin gemensamme far, Nit’chens förra
kapten Earic. Mannen hade försvunnit spårlöst efter den stora festmiddagen hemma hos
Ferrumattrollen för nästan tio vintrar sen. Castors mor hade anat vart det lutade och skickat
iväg sin pojke till en bättre framtid. Eller åtminstone framtid. I alla fall inte ”lunch”. Jennos
mor hade sänt sin son till sin kusinsyssling Sagne, Nit’chens läkekvinna sedan hon för fjärde
gången hittat honom bunden vid ett träd indränkt i honung.
”Det är inte personligt” hade hon bekymrad förklarat. ”Dina släktingar är bara en smula
inskränkta.”
”Hur mycket personligare kan det bli”, muttrade Jenno medan han drog den kladdiga
tunikan över huvudet. ”Usch, myror i öronen…” Medan han stod där och flärpade ut myror
kom hans lillebror rusande.
”Mor! Mor, var är min båge?”
”Vad ska du med den? Det är inte jakttid nu?”
”Ella säger att vi ska träna på rörligt mål! Ledsen, Jenno”, tillade han och ryckte på axlarna.
”Det är bara på skoj.”
Tråkningar, utfrysning, stundtals ren misshandel och nu detta. Nissa hade hoppats alvfolket
skulle acceptera hennes son med tiden. Nu gav hon upp.
”Det avgör saken”, sade hon sorgset. ”Det är lika bra du ger dig härifrån, min pojke. Packa
dina saker, jag gör i ordning en matsäck åt dig.” Med knyckiga rörelser började hon packa en
skinnsäck. Axlarna skakade lite. Så vände hon sig om, med en halv limpa i handen.
”Å Jenno, jag älskar dig. Men… ”
”Jag vet”, svarade han. ”De är helt enkelt inte mogna för halvblod än. Det är som det är.”
Följd av sin mors välsignelser hade han gett sig av mot nordost, till Fästet där Sagne och
förhoppningsvis även hans far samt ett bättre liv fanns. Då hade han varit fjorton. Så
småningom hade han hittat dit och funnit både Sagne och gemenskap, om än inte sin far och
han hade stannat.
Nu, tio år senare var både han och Castor spårare i Nit´chens legoarmé. För tre fria mål om
dagen, del i byte, en mycket varierande sold och gratis öl hade de tagit värvning i denna den
märkligaste av konstellationer där människor trängdes med troll, hamnbytare, drakfolk och
alver. De sistnämnda sedda med den strängaste misstro av resten av manskapet. Alla utom
lägerkokerskan, man översåg gärna med hennes härstamning för svampstuvningens skull.
I krigarkvinnans fäste hade bröderna mötts för första gången och så småningom funnit att
de trivdes tillsammans. De var påfallande lika på många sätt. Dels till utseendet, frånsett att
Castor var dryga halvalnen längre och mycket kraftigare kunde de ha varit tvillingar. Dels
delade de en förkärlek för fåniga kommentarer som kom åtskilliga av deras stridskamrater att
stundtals hota att slå ihjäl dem på fläcken. Om sanningen ska fram var det väl mest Jennos
kommentarer, men Castor fanns alltid i närheten för att backa upp dem.
Nit´chen var ingen dumbom. Hon har ägnat decennier åt att genom diverse kunskapare
försöka spåra Pans flöjt. En gång hade hon nästan lyckats lägga vantarna på den, men när hon
och hennes män nådde platsen där den borde ha funnits, brann byn. Skäggiga män med ett
vilt språk hade just varit i färd med att bära ombord de sista bördorna på sitt skepp. Hon och
hennes folk hade rusat fram beredda att ta upp kampen, men varit för långsamma och
skeppsstävens grinande drakhuvud hade hånlett åt dem där de maktlösa stått kvar på
stranden. Därefter hade känslan av flöjtens närvaro försvagats mer och mer till det enda som
fanns kvar var ett trubbigt eko längst inne i hjärtat.
År följde på år. Då och då hade hon sänt några män att leta, ingen hade kommit tillbaka.
Det var omöjligt att säga om de dött, tagits tillfånga eller helt enkelt slagit sig till ro som
trygga familjefäder.
Under våren ökade flöjttonerna i styrka igen. Starkare, ännu starkare… och blev stilla.
Nit´chen hade väntat ännu en tid. Sommaren hade gått medan hon sett till sina andra plikter.
Hon skulle aldrig ha blivit så framgångsrik som hon faktiskt blivit, med eget fäste i bergen
om hon låtit sina drömmar förblinda de dagliga bestyren. Kanske hade tiden gjort henne
ouppmärksam eller bekväm för en dag dök de första snövädren upp över bergstopparna och
plötsligt var det bråttom.
Förutom att de kunde driva folk från vettet, skiljde sig bröderna inte nämnvärt från andra i
Nit’chens arme. Att det blivit just de två som fått uppdraget att spåra den magiska flöjten
bottnade främst i att hon ville sända en alv, alver är känsligare för magi än andra folkslag,
men för närvarande hade hon bara tre att välja på. Av dem var Jenno det bästa alternativet
just på grund av sin bror. Castor var visserligen bara troll till hälften, men stark som få och
dessutom verkade han ha ärvt all den slughet som Earic besuttit. Fram tills han accepterade
trollens middagsinvitation alltså. Med Castor i släptåg skulle Jenno nog kunna hitta flöjten.
Om det var möjligt skulle Castor se till att få tag i den och vem visste, sade hon sig, med ett
gott mått tur kanske de till och med skulle kunna ta sig tillbaka båda två.
Vid det här laget hade bröderna varit på väg i mer än två månvarv. Floder, byar och skogar
hade passerats medan de så rakt det gick följt Jennos manande känsla. De hade startat resan
till häst, men olika omständigheter hade gjort att de nu bara hade sig själva att lita till. Lika
bra det, sade de sig. En häst skulle ändå mest ha varit till hinders i den väglösa vinterskog de
banat sig igenom på sistone. Så småningom kom de äntligen ned bland träden igen och där
var snötäcket tunnare, till Castors evinnerliga lättnad. Farten ökade, steg för steg nådde de
allt längre åt sydväst. Det magiska susandet blev allt starkare tills de nådde en plats där en
stor gran blåst omkull. Blekt ljus silade ned i det schakt som bildats. Några felväckta myggor
inade uppgivet runt i väntan på döden.
Jenno hejdade sin bror med en gest och gick långsamt till gläntans utkant. Stannade med
huvudet på sned, lyssnade. Fortsatte runt, Castor vågade nästan inte andas för att inte störa.
Halvalven rynkade misslynt pannan, vände och gick sakta ännu ett varv åt andra hållet.
Tvärade över, sicksackade tillbaka. Magin strömmade mot honom från alla håll. Det här
måste vara platsen de sökt. Fingrarna rev irriterat undan svartburret från de spetsiga öronen,
trots att det egentligen inte var med hörseln han uppfattade locktonerna. Jenno ansträngde sig
för att sovra, misslyckades och nävarna dunkade mot pannan i ren frustration. ”Det tjuter i
huvudet”, fräste han irriterad. ”Den måste vara alldeles i närheten, men var? Vid alla satans
demoner, det går inte att fokusera, det liksom dunkar överallt.”
”Vi får väl leta, den ligger säkert under nån driva. Annars åker vi på att kampera här till
snösmältningen. Fan också.”
Vad var det de sade om demoner? Soma spetsade öronen där han satt gömd bakom en
trädstam. Dragen till platsen av samma magi som retade Jenno, hade han hört de båda
storfötterna på långt håll och raskt hoppat in bakom en gran. Till hans stora förtret hade de
inte fortsatt förbi, som han räknat med, utan stannat och börjat rota runt. Verkade rentav vara
ute i samma ärende som han själv och det roade honom inte alls för inte ens om han vetat
exakt var flöjten fanns skulle han haft en chans att hinna undan dem på det här underlaget.
Snö och demonklövar gick inte ihop, det var ett som han lärt sig under timmar av mödosamt
pulsande. Antingen måste han locka bort dem från gläntan illa kvickt eller också fick han låta
dem hitta flöjten och sedan följa efter och stjäla den, det borde inte vara alltför svårt. Soma
fnattade sig förstrött bakom vänsterhornet, som alltid när han tänkte hårt.
Egentligen var han en rätt smart demon, åtminstone jämfört med andra av hans art. Vann
ofta i tji och tre och var en mästare i att kasta skulden på andra. Han höll sig också med en hel
del ambitioner. När det här uppdraget var över skulle Demonernas Herre vara så nöjd med
honom att han skulle kunna önska sig en Fet Belöning. Kanske ett eget territorium
någonstans i världen, där han kunde Styra och Ställa. Bli Dyrkad och Fruktad. Offergåvor
och Jungfrur så många han kunde önska sig. Flottdrypande orgier framför flammande bål…
Kanske var Soma en smart demon, men han tappade lätt koncentrationen. Tanken på den
hägrande belöningen fick blågröna fläckar av upphetsning att slå upp på hans fjälliga hud och
svansen krökte sig vällustigt av sig själv.
”Vad i helsicke är det där?” Castor ryckte tag i Jenno och pekade mot en av granarna. En
blåröd orm slingrade sig fram och tillbaka, det verkade nästan som om den hängde i luften
”Vid alla… Det är en… Det är en svans!”
Bröderna stirrade ömsom på varandra, ömsom på svansen som krumbuktade sig. Med en
nästan identisk rörelse drog de blankt och närmade sig försiktigt granen.
Soma hörde raspet när vapnen gled ur skidorna och gnällde till. Även om han inte förstod
de båda männens språk, så förstod han det ljudet. Hur kunde de ha upptäckt honom? Han
hade ju varit så försiktig! Så fick han syn på svansen, som böjd till ett vackert S vridit sig ut
från stammens skydd. Självbevarelsedriftens ilsnabba nervryckning hindrade honom från att
bli spetsad. När de båda klingorna kom infarande under grangrenarna kastade han sig bakåt,
gjorde en halsbrytande överhalning då klövarna slirade mot den packade snön, snurrade runt
och rusade iväg.
Jenno och Castor störtade efter, men den lilla demonen sprang för livet och skaffade sig
snabbt ett försprång som ökade för varje steg.
”Stanna! Cas, stanna…” Halvalven stod dubbelvikt i snön och flåsade av ansträngningen.
Castor stannade. Flinande dunkade han sin bror i ryggen så Jenno for på alla fyra i snön.
”Hur är det med konditionen, lille bror? För mycket stillasittande och ohälsosamt leverne?”
Jenno tog sig upp ur drivan. ”Du har fan inget att lära mig om kondition. Den lockar iväg
oss. Den är inte viktig.”
”Du har rätt, de kanske är flera… Kom.” Svärande återvände de till platsen där den magiska
känslan var som starkast.
När Soma förstod att förföljarna gett upp lyckades han sladda ner till ett långsamt stapplande.
Tungan hängde ut och andningen kom stötvis. Han lutade sig mot ett träd, höll för högra
näsborren och frustade ut en grönslemmig sörja. Därefter gjorde han likadant med vänster.
Pyhh... Där hade det varit nära ögat! Han skulle inte ha orkat många steg till, det frestade
verkligen på att ta sig fram snabbt genom de här drivorna. Lårmusklerna värkte. Det värsta
var att han måste tillbaka igen, var så illa tvungen att hålla sig i närheten av de där
bärsärkarna om han så småningom skulle kunna stjäla flöjten. Om han inte hade sån ofantlig
tur att de gav upp för natten och han kunde smyga sig dit och hitta den… Jo det var ju en fet
chans, sade han sig uppgivet. Som en snöflinga i helvetet ungefär. Det troligaste var väl att
han skulle snubbla över sina kontrahenter och bli ett huvud kortare på kuppen. Med en tung
suck började han sakta vackla tillbaka. Försökte att så gott det gick röra sig i sina egna spår
samtidigt som han ansträngde hörseln till det yttersta. Till sist vågade han inte längre medan
det var ljust, utan tryckte sig så tätt intill en grovbarkad stam han kunde komma. Stod där och
plirade genom grenarna så gott han kunde, kisade mot himlen med ögon som smala springor.
Det är mycket svårt för en demon att stå ut med himlens oändliga blåhet, men riktar man inte
blicken uppåt kan man inte se molnen. Soma var verkligen ingen vän av blöta från ovan, men
just nu längtade han intensivt efter lite döljande snö.
Inne i gläntan hade bröderna gett upp sökandet för stunden. Castor slog sig ned på det
kullvälta trädet, med de långa benen utsträckta framför sig. Knölade resolut ihop manteln till
en kudde och använde belåten de uppfläkta rötterna till ryggstöd. Rotade runt i packsäcken
och fick upp ett halvt fårben. Karvade av en bit, men istället för att hugga in blev han sittande
med köttstycket i handen. Munnen drogs till ett leende som blottade två rader stora starka
tänder. Jennos tankar for osökt till den stenkross han sett på väldigt nära håll i femårsåldern…
och fortfarande såg ibland i sina mardrömmar.
”Du har dina öron men det krävs ett troll för att ordna specialmeny. Här luktar ödla!” Han
släppte fårbenet, for runt, välte av stocken och började gräva i snön.
”Nä, dra mig baklänges… Storebror, jag är imponerad!”
Castor stod framför Jenno med ett jätteflin. I hans nävar dinglade en ödla med uppspärrade
ögon och darrande läppar. Dess ena tass var krampaktigt sluten runt något som var påfallande
likt en panflöjt.
”Ge hit!” Halvalven sträckte befallande ut handen.
Ödlans grönvåta ögonklot rullade stelt och skräckslaget mot rösten. Läpparna darrade
okontrollerat. Greppet runt instrumentet knöts så hårt att dess knogar vitnade.
”Förbaskade kräldjur. Ge hit!” Jenno bände i ödlefingrarna. Reptilkvinnan kämpade emot,
hela varelsen ynkade, vred sig, ryckte, sprattlade för att komma loss men var totalt chanslös i
Castors grepp. Tårar tillrade hjälplöst utefter kinderna och droppade ner i snön. Sedan
började den blekna. Från att ha haft nästan samma färg som träden omkring dem förändrades
kulören till allt blekare, ljusare grönt. Till sist var den nästan genomskinlig. Genom
bukskinnet kunde man ana tarmsystemet.
”Oäck! Du hade väl inte på allvar tänkt äta den där?”
Trollet såg begrundande på sitt byte. ”Du har rätt. Den är för äcklig, den får gå. Men
först…” Han tog tag med båda händerna runt den magra ödlehalsen och skakade våldsamt.
Ögonen spärrades upp till det såg ut som om de skulle rulla ut ur skallen, ett halvkvävt
”gaaaaak” pressades ur dess strupe, fingrarna rätades ut och den släppte taget om flöjten.
Castor lossade sitt grepp och reptilen föll kvidande till marken.
Jenno blev stående med instrumentet i handen. Ljust trä, ett träslag han inte kände igen. Nio
pipor i fallande längd ombundna med ett band som verkade gjort av tunn bark. ”Den ser väl
inte så märkvärdig ut. Undrar varför Nitty är så vild på den?” Halvalven förde Pans flöjt till
munnen och blåste en prövande ton.
Flöjten
Någon höll i den. Varma händer…Ödlekvinnan hade varit kall. För liten och anspråkslös.
Därför hade hon förrått sin räddare. Nu började hon sakta tina upp. Någon ville locka en ton
ur henne… Någon ville ha hennes musik! Upprymd fyllde hon sin pipa med brusande liv,
fyllde den med all den kraft hon var mäktig. Den här ville henne väl! Den ville ha hennes
toner, den skulle kunna hjälpa henne! Den här skulle kunna ta henne hem. Hem dit där luften
vibrerade, där dimman bar doften av vildhonung och de bevingade sprängde sina hjärtan i
sin iver att sekundera hennes toner. Trakien! Den här skulle kunna hjälpa henne. Hon måste
fånga, snärja…
Förundrad tog Jenno pipan från munnen och inom honom kändes det som om något gick
sönder. En slags sorg… Samma känsla som när ett mörkt moln hastigt lägger sig över en
sommardag. Han provade en ny ton. Den mörka känslan försvann.
”Vid gud! Släpp den där djävulsmanicken. Titta!” Castor rev åt sig flöjten.
En reflex av åskmolnsilska drog över halvalvens ansikte. Ögon smalnade men lydde ändå.
Snön droppade från de närmsta träden och i den upptrampade gläntan hade små frusna, blå
blommor tagit sig upp och blygt öppnat sig. Medan bröderna fortfarande såg på dem frös de
till is, bröts, blev bruna och började multna. ”Nog är den speciell alltid. Du stoppar undan den
långt ned i packningen på en gång. Hör du mig?”
”Ja, ja, jag ska…” Halvalven rynkade ögonbrynen, överraskad av det bryska tonfallet i
Castors röst. ”Vore det inte rätt skönt med lite vår, då”, fortsatte han en smula stött men
lydde. Det ilade till av saknad när han packade flöjten längst ned, inlindad i halsduken.
Han hejdade sig ett ögonblick och Castor beredde sig på att bli våldsam. Magi stark nog att
besegra vintern skrämde honom. ”Tänk det inte ens”, sade han hårt. ”Vissa saker ska man
inte mixtra med. Inte ens du. Stoppa ned. När Jenno väl fått undan panflöjten slappnade
halvtrollet av och återgick till sin normala, halvsläpiga ton. ”Vet du, om vi rappar på lite
hinner vi tillbaka till stället där vi var i natt. Då slipper vi göra ett nytt läger.”
Jenno såg tveksamt upp. Det mörknade redan under träden. ”Det är rätt långt”, invände han
osäkert.
”Större anledning att sluta söla. Klaga inte! Det är jag som far igenom i den förbaskade
blötsnön.”
Jenno drog på munnen och lätt undslippa sig ett fniss. ”Låt gå då. Blir det sådana roligheter
så är det klart jag är med. Den där är inte heller nåt vidare nattsällskap precis.”
Han petade till högen av snyftande ödla med foten och Castor ansträngde sig hårt för att
inte låta något utom uppriktigt förvånad när han svarade, perfekt blasé; ”Urskiljning, Jen?
Det är ju en kvinnsperson trots allt. Tror jag. Kom nu. Bara du och jag i vår egen lilla koja i
skogen.”
”Idiot.” Jenno blängde mörkt på Castor. Det långa svarta håret föll ned i ögonen, halvalven
fnös indignerad men det ryckte avslöjande i mungiporna, han funderade redan över en
passande hämnd till kvällen. Packningen slängdes upp på ryggen och med lätta steg gav han
sig in bland träden. ”Ska du stå där länge till? Hade vi inte bråttom?”, ropade han över axeln.
Trots att bröderna rörde sig så snabbt de kunde, var det mörkt sedan länge när de närmade
sig gårdagens lägerplats. De var båda trötta och längtade efter eld, mat och vila och deras
vanligtvis ganska skärpa uppmärksamhet var klart avtrubbad. Varningssinnena tjöt som
besatta innan de äntligen reagerade. Skogen levde framför dem! Det tassades, klampades, här
och där hördes ett bölande som möjligen skulle kunna tänkas föreställa sång ur någon
drucken och otränad strupe. Längre fram fladdrade eldsken och stanken av vidbränt fläsk for
in under grenarna och kittlade i hungern. Silhuetterna av storväxta varelser kontrasterade mot
flammorna. De kastade sig ned i skydd av träden och låg så still de bara kunde, försökte bli
ett med natten Castor klandrade sig själv. Hur hade han kunnat vara så ouppmärksam, han
skulle få skämmas i eviga tider, om han inte fick plikta på värre sätt. Nu när han väl lagt
märke till den var han väl förtrogen med takten i trumdunket.
”Jen, vi ligger risigt till.” Viskningen var nätt och jämnt hörbar. ”Det är släkten. Vi måste
försöka ta oss härifrån!”
”Ditt folk?” Jenno lät rejält skrämd. Alla alvbarn matas med sagor där trollen är faran i
skogen, Jenno var inget undantag. Plötsligt var det försent att backa, någon bakom dem
började vråla och bölandet ändrade karaktär, blev till ett hest skrapande mot halvalvens
trumhinnor. ”Satan, de är överallt!” Jenno var på gränsen till panik, troll som gav sig på sina
egna skulle knappast ha misskund med en vilsegången alv. Åratal av förtroende kanade in i
det mörkaste minneshörnet där alla svek väntade på att få ältas igen. ”Tänker du sälja mig?”
”Du är galen. Lille bror, det är mycket möjligt att du är förrätten i kväll men jag lär hamna
på huvudmenyn.” Halvtrollet såg begrundande på sin bror. Rädd att bli förrådd? Jenno hade
tydligen inte fattat någonting. Castor hade många tvivelaktiga egenskaper, men att svika
Jenno fanns inte på listan. Han tänkte snabbt. Någon hade funnit deras spår och oavsett vad
han sagt visste han att han hade mycket bättre chanser att överleva än halvalven. Det var inte
ädelmod, bara logik. De var upptäckta, det fanns ingen anledning att båda skulle råka illa ut
om det gick att undvika. ”Stanna tills de börjar gorma Jen, sen sticker du härifrån. Var inte
rädd, du är mycket snabbare än dem. Rädda alver är det snabbaste som finns.” Han blixtrade
sitt stenkrossleende, lossade vänligt halvalvens krampgrepp från armen, tog ett djupt andetag
och gick mot Ferrumattrollens middagseld.
En knapp fjärdingsväg inåt landet från kusten räknat satt Soma, demonen hopkrupen under
en stor gran med ryggen tryckt mot stammen. Tänderna hackade så till den grad att enda
resultatet av den värmande förbannelse han så desperat försökte sig på, var ett par rejäla bett i
tungan. Skakande av köld tvingades han nöja sig med att pressa armarna hårt runt de
uppdragna benen. En illasinnad vindkåre fräste in mellan grenarna och uppför hans fjälliga
ryggrad. Den normalt rödaktiga huden hade bleknat till skärt, på sina ställen nästan vitt.
Iskornen flöt ut och lade sig som en extra hud, en skorpa av levande köld. Lika stelt som
lönlöst makade han sig åt sidan för att finna mera lä. Hur hade han lyckats ställe det så illa
för sig att han hamnat här? Ytsänd för att leta efter Pans flöjt… Tvi! Soma svor på att om han
överlevde det här skulle han aldrig mer yttra ett oförsiktigt ord, men var för kall för att kunna
lägga krut i eden och tanken föll till marken. Slött undrade han vad som skulle hända om han
helt sonika frös ihjäl? Människorna var rädda för helvetet men där var det varmt och skönt.
Kanske… Soma hade redan börjat domna bort när en otäck gestalt tog form framför hans inre
öga. Helvetets Herre, med sina genomborrande gula linser som raspade ”Såå, du har
Maskat…” och utan att tveka kryssade i rutan för Nifelheim1 på Somas respass.
Stelt och motvilligt släppte den lilla demonen taget om knäna och reste sig upp. Tillät han
sig sitta kvar skulle han vara översnöad innan morgonen och han var definitivt inte beredd att
möta sin skapare ännu. Envist grep han efter livhanken i ett uppmjukande knäna – böj. Böj
gick förhållandevis enkelt även om han inte med säkerhet kunde säga vilka knäppningar som
kom från de frusna lederna och vilka som hörde hemma bland köldbräckta kvistar i träden.
Upp var värre. Lämna den hopkrupna kroppens minskade vindfång… Frestelsen i att sitta
kvar var nästan övermäktig och han fick ta i ända från klövspetsen i ett skutt rakt uppåt.
Huvudet rände upp i de nedersta grenarna, öronen fylldes av granbarr, hornen trasslade in sig
i en lågt sittande gren. Tyngdlagen sade sitt, Soma damp ned och marken tog emot honom
med en isfläck. Vänsterbenet for iväg, han föll handlöst och slog med en dov duns skallen i
en sten. En lätt rosa ångpust steg uppåt och lade sig som en fin beläggning på de yttersta
grenarna.
”Ouch!” Där stod han nu på alla fyra i en snödriva och rullade försiktigt på huvudet för att
känna efter om någonting lossnat. Ett sprött krasande hördes, ett sorgset ”ping” och
vänsterhornets yttersta topp föll ned i snön. Tårar letade sig fram i de sneda ögonvrårna,
tillrade nedför kinderna och förvandlades omedelbart till pärlor av is. Dyster vände Soma
ryggen åt hornspetsen och gav sig iväg inåt skogen, åt det håll magin drog.
Efter ett par timmars mödosamt kavande genom snön hade han fått tillbaka lite av sin färg
och nått en bra bit längre in i skogen. Mörkret föll snabbt, det var dags att hitta en ny gran.
Helst en mindre stickig. En med en festmåltid uppdukad. Eller åtminstone en skål gröt. Den
kluvna tungan for ut och vispade runt lystet läpparna. Soma iddes inte vara omsorgsfull utan
kröp in under första bästa gran och konstaterade modfälld att där var enastående tomt på
middag. Men… om han nu måste fortsätta vara hungrig kanske han åtminstone kunde få lite
värme? Det värkte i klofingrarna när han tvingade dem att riva av döda kvistar men han
fortsatte ändå, ända till han hade nog för en brasa. Bara en liten, liten eld, snälla fan…
Ansträngde sig hårt för att få käkarnas hackande under så mycket kontroll att han skulle
kunna få fram en eldbesvärjelse. Han bet sig i tungan igen! Det gjorde dubbelt så ont den här
gången.
Långt därifrån såg alla demoners herre på ytan av sin skådekittel både Somas fruktlösa
försök att slå eld och den lilla demonens islila nyans. Driven av omsorg över uppdragets
1 Köldens rike
framgång och kanske något även om sin tjänare sträckte han ut sin mäktiga vilja genom
synen. …Eld. Varde Eld…
Aj då. Med ett rytande kastade sig lågorna upp i det stora trädet och på ett ögonblick var
Somas tilltänkta natthärbärge en dånande fyrbåk mot vinternatten.
Flöjten
Han luktade get, hennes förste älskare, doften låg tung och djurisk över marken, mjuka
smekningar gled längs kroppen… Nej vänta! Det var fel! Detta var inte…
Flöjten fördes tillbaka ur längtansdrömmen av ett par ovanligt blöta snöflingor och en
närgången hare. Dess rynkmjuka nos for nyfiket över rörpiporna. Vintern var hård även för
den som bar päls. Var detta en morot? Var detta inte en morot men gick den att äta?
Förskräckt insåg flöjten att hon kanske kunde verka attraktiv på mer än ett sätt för ett
svultet djur här i köldens rike. Hon samlade sig hastigt, över århundradena hade behovet att
snärja nya bärare tvingat henne att lära sig sjunga av egen kraft. Tysta toner som inga
jordiska öron kunde uppfatta, men som lindade sig runt de sköraste själarna.
Haren frynte på nosen en sista gång och gav sig skumpande iväg. Den var besviken, kunde
gott ha ätit de hårda rören, men inte när de enträget bad honom låta bli.
Flöjten å sin sida tog skrämd och chockad in sin omgivning. Hon befann sig inte alls bland
de timjansmjuka kullarna, istället var det kallt och vått. Hon skulle komma att spricka, gå
sönder och de spröda tonerna välla ut och förintas för alltid. Hon måste i skydd fortast
möjligt! Prövande sände hon ut en sökton. Fanns det liv i närheten? Resultatet stämde tonen i
blått moll. Enstaka, halvt vanvettiga luddtankar fyllda av hasselnötter. Uppburrade
fågelmedvetanden med alla sina sinnen inställda på att överleva natten. Långt borta, kanske
en kamrat i nöden. En tanke fylld av att sjunga för livet, men tanken känns mycket avlägsen
och lätt. Antagligen bara en liten fågel som drömde om våren. Även om hon skulle kunna nå
den med sina lockrop skulle den förmodligen vara för liten för att kunna bära henne. Hon
behövde en människa, de stora tvåbenen var starka nog att besegra vintern. Hon sökte om
och om igen. Tonerna spred sig längre och längre bort och i takt med det tätnande mörkret
blandade sig en förtvivlans biton in i musiken. En gäll desperation sprungen ur den minsta
pipan.
Någon eller något större än en fågel hade ändå hört henne. Ljudlöst rörde sig en ödlekvinna
genom snåren med mjuka, försiktiga rörelser. Inte göra ljud, inte höras. Åratal av träning i
den trolltäta skogen hade lärt henne smygande till fulländning. Hon borde egentligen inte
vara ute nu, det var för farligt. Borde hållas i sin lya under granvältan och kura still, trollen
jagade i skymningen. Troll, lo, vargflockar... Världen var en mycket otrygg plats för
ödlefolket, men här satt hon nu i skogsbrynet, det var något i kvällen som hon inte kunde
motstå. Något som drev henne framåt trots den gnagande ängslan som försökte få henne att
vända om. De skyddande träden var slut, hon måste bestämma sig. Lockelsen var så nära...
Nästan så hon kunde se den som ett skimmer över marken. Den pockande känslan starkare än
förnuftet. När Pan vävt sina toner runt ett hjärta, krävdes det en starkare själ än ödlekvinnans
för att kunna stå emot. En sista gång såg hon sig omkring. Spanade i de mörka skuggorna
efter faror. Sedan lämnade hon det skyddande dunklet och ilade pilsnabbt på alla fyra över
snötäcket. Nästan framme stannade hon så tvärt att hon föll på nosen i snön och pressade
magen längre ned mot marken. Det låg en människa där framme! Hennes blod frös till is,
ögonen skelade vilt, hon var så grön mot allt det vita… Men inget hände. Inga tunga steg
skakade marken. Långsamt började hennes hjärna fungera igen. Lukten var kall, mannen
därframme hade inget liv längre. En skygg, grön hand sträcktes fram mot den sjungande
flöjten och slöt den i sitt grepp.
”Men vid alla glödsvedda…” Castor svor högt när han för tredje gången sjönk genom
snöytan och sänktes ned till höfterna i blöt kyla. ”Och flinar du igen river jag öronen av dig.”
De var på väg nedför en öppen sluttning och även om de var för tidiga för dagsmejan fanns
det många ställen där skaren inte bar för ett troll.
Jenno vände snabbt sitt breda, lyckliga smil mot morgonsolen. Ingen kunde veta om Castor
faktiskt menade vad han sade och han ville inte pröva. Kände han efter riktigt noga värmde
det faktiskt en aning och han knöt upp halsduken, lät den hänga som en stola över axlarna.
”Om det tinar fram på dagen blir det ännu svårare att gå”, påpekade han uppmuntrande.
”Tänker du stå där hela dagen?”
Castor blängde mörkt på honom och kravlade sig irriterad upp igen. ”Som om jag inte visste
det” muttrade han. ” Förbannade snö. Och mer blir det.” Himlen var klar just nu, men han var
uppvuxen i trakten och visste att när luften luktade som nu, vankades det snö. ”Förbannade
väder! Förbannade uppdrag!”
”Så, så… Nit´chen har långa öron.” Jenno vände blicken mot sin storvuxna följeslagare,
skelade till när gråögonen ställde om från solvarmt till kyla.
”Och skallen full med ludd!” Castor fortsatte klaga medan han med ilskna rörelser borstade
snön från skinnbyxorna. ”Hade det skadat att vänta till våren kanske? Hon har vetat att den
här tutiluren funnits här sen i somras! Var det bråttom då? Icke. Men nu ska vi ut i
snöstorm!” En vindkåre kom ilande över marken och bar med sig stanken av brandrök.
Halvtrollet var mitt i ännu en förbannelse och fick den rätt i halsen. Efter en stunds intensivt
hostande väste han fram; ”Jen, känner du stanken? Det förklarar väl skenet vi såg igår kväll
men varför börjar skog brinna mitt i vintern?”
”Ingen aning. Har vi otur är det en förvirrad drake som snubblat ur lyan för tidigt. Och i så
fall lär den ha hört dig.” Jenno sneglade bakåt mot det skyddande skogsbrynet. ”Vi får väl ta
det så nätt. Var det tvunget att riva ut lungorna just nu?”
”Mmm… Jag gjorde det verkligen på flit.” Castor log snett. Jenno talade om försiktighet?
Men för all del, det var ju roligt att mannen hade någon självbevarelsedrift i alla fall. Han
kunde till och med ha rätt, de få träden hade tydliga brandskador. ”Vi måste väl ditåt hur
som, om inte spåret plötsligt ändrat riktning?”
Jenno skakade nekande på huvudet. Det som drog i honom och som hans kapten förklarat
var den magiska aura som omgav pipan, strävade klockrent nedför backen åt sydväst.
”Trodde väl det. Ingenting är någonsin enkelt. Kom, spetsöra.” Castor gjorde en ansats för
att rufsa om i Jennos svarta hår, men Jenno vek undan och halvtrollet fick nöja sig med att
låta fingertopparna glida över en axel.
Bägge männen var halvblod, eller bastarder som deras släktingar hånfullt kallade dem.
Jennos mor var låglandsalv från de sydliga regionerna, Castors ett troll från Ferrumats
storskog. Dessutom var de bröder, förenade genom sin gemensamme far, Nit’chens förra
kapten Earic. Mannen hade försvunnit spårlöst efter den stora festmiddagen hemma hos
Ferrumattrollen för nästan tio vintrar sen. Castors mor hade anat vart det lutade och skickat
iväg sin pojke till en bättre framtid. Eller åtminstone framtid. I alla fall inte ”lunch”. Jennos
mor hade sänt sin son till sin kusinsyssling Sagne, Nit’chens läkekvinna sedan hon för fjärde
gången hittat honom bunden vid ett träd indränkt i honung.
”Det är inte personligt” hade hon bekymrad förklarat. ”Dina släktingar är bara en smula
inskränkta.”
”Hur mycket personligare kan det bli”, muttrade Jenno medan han drog den kladdiga
tunikan över huvudet. ”Usch, myror i öronen…” Medan han stod där och flärpade ut myror
kom hans lillebror rusande.
”Mor! Mor, var är min båge?”
”Vad ska du med den? Det är inte jakttid nu?”
”Ella säger att vi ska träna på rörligt mål! Ledsen, Jenno”, tillade han och ryckte på axlarna.
”Det är bara på skoj.”
Tråkningar, utfrysning, stundtals ren misshandel och nu detta. Nissa hade hoppats alvfolket
skulle acceptera hennes son med tiden. Nu gav hon upp.
”Det avgör saken”, sade hon sorgset. ”Det är lika bra du ger dig härifrån, min pojke. Packa
dina saker, jag gör i ordning en matsäck åt dig.” Med knyckiga rörelser började hon packa en
skinnsäck. Axlarna skakade lite. Så vände hon sig om, med en halv limpa i handen.
”Å Jenno, jag älskar dig. Men… ”
”Jag vet”, svarade han. ”De är helt enkelt inte mogna för halvblod än. Det är som det är.”
Följd av sin mors välsignelser hade han gett sig av mot nordost, till Fästet där Sagne och
förhoppningsvis även hans far samt ett bättre liv fanns. Då hade han varit fjorton. Så
småningom hade han hittat dit och funnit både Sagne och gemenskap, om än inte sin far och
han hade stannat.
Nu, tio år senare var både han och Castor spårare i Nit´chens legoarmé. För tre fria mål om
dagen, del i byte, en mycket varierande sold och gratis öl hade de tagit värvning i denna den
märkligaste av konstellationer där människor trängdes med troll, hamnbytare, drakfolk och
alver. De sistnämnda sedda med den strängaste misstro av resten av manskapet. Alla utom
lägerkokerskan, man översåg gärna med hennes härstamning för svampstuvningens skull.
I krigarkvinnans fäste hade bröderna mötts för första gången och så småningom funnit att
de trivdes tillsammans. De var påfallande lika på många sätt. Dels till utseendet, frånsett att
Castor var dryga halvalnen längre och mycket kraftigare kunde de ha varit tvillingar. Dels
delade de en förkärlek för fåniga kommentarer som kom åtskilliga av deras stridskamrater att
stundtals hota att slå ihjäl dem på fläcken. Om sanningen ska fram var det väl mest Jennos
kommentarer, men Castor fanns alltid i närheten för att backa upp dem.
Nit´chen var ingen dumbom. Hon har ägnat decennier åt att genom diverse kunskapare
försöka spåra Pans flöjt. En gång hade hon nästan lyckats lägga vantarna på den, men när hon
och hennes män nådde platsen där den borde ha funnits, brann byn. Skäggiga män med ett
vilt språk hade just varit i färd med att bära ombord de sista bördorna på sitt skepp. Hon och
hennes folk hade rusat fram beredda att ta upp kampen, men varit för långsamma och
skeppsstävens grinande drakhuvud hade hånlett åt dem där de maktlösa stått kvar på
stranden. Därefter hade känslan av flöjtens närvaro försvagats mer och mer till det enda som
fanns kvar var ett trubbigt eko längst inne i hjärtat.
År följde på år. Då och då hade hon sänt några män att leta, ingen hade kommit tillbaka.
Det var omöjligt att säga om de dött, tagits tillfånga eller helt enkelt slagit sig till ro som
trygga familjefäder.
Under våren ökade flöjttonerna i styrka igen. Starkare, ännu starkare… och blev stilla.
Nit´chen hade väntat ännu en tid. Sommaren hade gått medan hon sett till sina andra plikter.
Hon skulle aldrig ha blivit så framgångsrik som hon faktiskt blivit, med eget fäste i bergen
om hon låtit sina drömmar förblinda de dagliga bestyren. Kanske hade tiden gjort henne
ouppmärksam eller bekväm för en dag dök de första snövädren upp över bergstopparna och
plötsligt var det bråttom.
Förutom att de kunde driva folk från vettet, skiljde sig bröderna inte nämnvärt från andra i
Nit’chens arme. Att det blivit just de två som fått uppdraget att spåra den magiska flöjten
bottnade främst i att hon ville sända en alv, alver är känsligare för magi än andra folkslag,
men för närvarande hade hon bara tre att välja på. Av dem var Jenno det bästa alternativet
just på grund av sin bror. Castor var visserligen bara troll till hälften, men stark som få och
dessutom verkade han ha ärvt all den slughet som Earic besuttit. Fram tills han accepterade
trollens middagsinvitation alltså. Med Castor i släptåg skulle Jenno nog kunna hitta flöjten.
Om det var möjligt skulle Castor se till att få tag i den och vem visste, sade hon sig, med ett
gott mått tur kanske de till och med skulle kunna ta sig tillbaka båda två.
Vid det här laget hade bröderna varit på väg i mer än två månvarv. Floder, byar och skogar
hade passerats medan de så rakt det gick följt Jennos manande känsla. De hade startat resan
till häst, men olika omständigheter hade gjort att de nu bara hade sig själva att lita till. Lika
bra det, sade de sig. En häst skulle ändå mest ha varit till hinders i den väglösa vinterskog de
banat sig igenom på sistone. Så småningom kom de äntligen ned bland träden igen och där
var snötäcket tunnare, till Castors evinnerliga lättnad. Farten ökade, steg för steg nådde de
allt längre åt sydväst. Det magiska susandet blev allt starkare tills de nådde en plats där en
stor gran blåst omkull. Blekt ljus silade ned i det schakt som bildats. Några felväckta myggor
inade uppgivet runt i väntan på döden.
Jenno hejdade sin bror med en gest och gick långsamt till gläntans utkant. Stannade med
huvudet på sned, lyssnade. Fortsatte runt, Castor vågade nästan inte andas för att inte störa.
Halvalven rynkade misslynt pannan, vände och gick sakta ännu ett varv åt andra hållet.
Tvärade över, sicksackade tillbaka. Magin strömmade mot honom från alla håll. Det här
måste vara platsen de sökt. Fingrarna rev irriterat undan svartburret från de spetsiga öronen,
trots att det egentligen inte var med hörseln han uppfattade locktonerna. Jenno ansträngde sig
för att sovra, misslyckades och nävarna dunkade mot pannan i ren frustration. ”Det tjuter i
huvudet”, fräste han irriterad. ”Den måste vara alldeles i närheten, men var? Vid alla satans
demoner, det går inte att fokusera, det liksom dunkar överallt.”
”Vi får väl leta, den ligger säkert under nån driva. Annars åker vi på att kampera här till
snösmältningen. Fan också.”
Vad var det de sade om demoner? Soma spetsade öronen där han satt gömd bakom en
trädstam. Dragen till platsen av samma magi som retade Jenno, hade han hört de båda
storfötterna på långt håll och raskt hoppat in bakom en gran. Till hans stora förtret hade de
inte fortsatt förbi, som han räknat med, utan stannat och börjat rota runt. Verkade rentav vara
ute i samma ärende som han själv och det roade honom inte alls för inte ens om han vetat
exakt var flöjten fanns skulle han haft en chans att hinna undan dem på det här underlaget.
Snö och demonklövar gick inte ihop, det var ett som han lärt sig under timmar av mödosamt
pulsande. Antingen måste han locka bort dem från gläntan illa kvickt eller också fick han låta
dem hitta flöjten och sedan följa efter och stjäla den, det borde inte vara alltför svårt. Soma
fnattade sig förstrött bakom vänsterhornet, som alltid när han tänkte hårt.
Egentligen var han en rätt smart demon, åtminstone jämfört med andra av hans art. Vann
ofta i tji och tre och var en mästare i att kasta skulden på andra. Han höll sig också med en hel
del ambitioner. När det här uppdraget var över skulle Demonernas Herre vara så nöjd med
honom att han skulle kunna önska sig en Fet Belöning. Kanske ett eget territorium
någonstans i världen, där han kunde Styra och Ställa. Bli Dyrkad och Fruktad. Offergåvor
och Jungfrur så många han kunde önska sig. Flottdrypande orgier framför flammande bål…
Kanske var Soma en smart demon, men han tappade lätt koncentrationen. Tanken på den
hägrande belöningen fick blågröna fläckar av upphetsning att slå upp på hans fjälliga hud och
svansen krökte sig vällustigt av sig själv.
”Vad i helsicke är det där?” Castor ryckte tag i Jenno och pekade mot en av granarna. En
blåröd orm slingrade sig fram och tillbaka, det verkade nästan som om den hängde i luften
”Vid alla… Det är en… Det är en svans!”
Bröderna stirrade ömsom på varandra, ömsom på svansen som krumbuktade sig. Med en
nästan identisk rörelse drog de blankt och närmade sig försiktigt granen.
Soma hörde raspet när vapnen gled ur skidorna och gnällde till. Även om han inte förstod
de båda männens språk, så förstod han det ljudet. Hur kunde de ha upptäckt honom? Han
hade ju varit så försiktig! Så fick han syn på svansen, som böjd till ett vackert S vridit sig ut
från stammens skydd. Självbevarelsedriftens ilsnabba nervryckning hindrade honom från att
bli spetsad. När de båda klingorna kom infarande under grangrenarna kastade han sig bakåt,
gjorde en halsbrytande överhalning då klövarna slirade mot den packade snön, snurrade runt
och rusade iväg.
Jenno och Castor störtade efter, men den lilla demonen sprang för livet och skaffade sig
snabbt ett försprång som ökade för varje steg.
”Stanna! Cas, stanna…” Halvalven stod dubbelvikt i snön och flåsade av ansträngningen.
Castor stannade. Flinande dunkade han sin bror i ryggen så Jenno for på alla fyra i snön.
”Hur är det med konditionen, lille bror? För mycket stillasittande och ohälsosamt leverne?”
Jenno tog sig upp ur drivan. ”Du har fan inget att lära mig om kondition. Den lockar iväg
oss. Den är inte viktig.”
”Du har rätt, de kanske är flera… Kom.” Svärande återvände de till platsen där den magiska
känslan var som starkast.
När Soma förstod att förföljarna gett upp lyckades han sladda ner till ett långsamt stapplande.
Tungan hängde ut och andningen kom stötvis. Han lutade sig mot ett träd, höll för högra
näsborren och frustade ut en grönslemmig sörja. Därefter gjorde han likadant med vänster.
Pyhh... Där hade det varit nära ögat! Han skulle inte ha orkat många steg till, det frestade
verkligen på att ta sig fram snabbt genom de här drivorna. Lårmusklerna värkte. Det värsta
var att han måste tillbaka igen, var så illa tvungen att hålla sig i närheten av de där
bärsärkarna om han så småningom skulle kunna stjäla flöjten. Om han inte hade sån ofantlig
tur att de gav upp för natten och han kunde smyga sig dit och hitta den… Jo det var ju en fet
chans, sade han sig uppgivet. Som en snöflinga i helvetet ungefär. Det troligaste var väl att
han skulle snubbla över sina kontrahenter och bli ett huvud kortare på kuppen. Med en tung
suck började han sakta vackla tillbaka. Försökte att så gott det gick röra sig i sina egna spår
samtidigt som han ansträngde hörseln till det yttersta. Till sist vågade han inte längre medan
det var ljust, utan tryckte sig så tätt intill en grovbarkad stam han kunde komma. Stod där och
plirade genom grenarna så gott han kunde, kisade mot himlen med ögon som smala springor.
Det är mycket svårt för en demon att stå ut med himlens oändliga blåhet, men riktar man inte
blicken uppåt kan man inte se molnen. Soma var verkligen ingen vän av blöta från ovan, men
just nu längtade han intensivt efter lite döljande snö.
Inne i gläntan hade bröderna gett upp sökandet för stunden. Castor slog sig ned på det
kullvälta trädet, med de långa benen utsträckta framför sig. Knölade resolut ihop manteln till
en kudde och använde belåten de uppfläkta rötterna till ryggstöd. Rotade runt i packsäcken
och fick upp ett halvt fårben. Karvade av en bit, men istället för att hugga in blev han sittande
med köttstycket i handen. Munnen drogs till ett leende som blottade två rader stora starka
tänder. Jennos tankar for osökt till den stenkross han sett på väldigt nära håll i femårsåldern…
och fortfarande såg ibland i sina mardrömmar.
”Du har dina öron men det krävs ett troll för att ordna specialmeny. Här luktar ödla!” Han
släppte fårbenet, for runt, välte av stocken och började gräva i snön.
”Nä, dra mig baklänges… Storebror, jag är imponerad!”
Castor stod framför Jenno med ett jätteflin. I hans nävar dinglade en ödla med uppspärrade
ögon och darrande läppar. Dess ena tass var krampaktigt sluten runt något som var påfallande
likt en panflöjt.
”Ge hit!” Halvalven sträckte befallande ut handen.
Ödlans grönvåta ögonklot rullade stelt och skräckslaget mot rösten. Läpparna darrade
okontrollerat. Greppet runt instrumentet knöts så hårt att dess knogar vitnade.
”Förbaskade kräldjur. Ge hit!” Jenno bände i ödlefingrarna. Reptilkvinnan kämpade emot,
hela varelsen ynkade, vred sig, ryckte, sprattlade för att komma loss men var totalt chanslös i
Castors grepp. Tårar tillrade hjälplöst utefter kinderna och droppade ner i snön. Sedan
började den blekna. Från att ha haft nästan samma färg som träden omkring dem förändrades
kulören till allt blekare, ljusare grönt. Till sist var den nästan genomskinlig. Genom
bukskinnet kunde man ana tarmsystemet.
”Oäck! Du hade väl inte på allvar tänkt äta den där?”
Trollet såg begrundande på sitt byte. ”Du har rätt. Den är för äcklig, den får gå. Men
först…” Han tog tag med båda händerna runt den magra ödlehalsen och skakade våldsamt.
Ögonen spärrades upp till det såg ut som om de skulle rulla ut ur skallen, ett halvkvävt
”gaaaaak” pressades ur dess strupe, fingrarna rätades ut och den släppte taget om flöjten.
Castor lossade sitt grepp och reptilen föll kvidande till marken.
Jenno blev stående med instrumentet i handen. Ljust trä, ett träslag han inte kände igen. Nio
pipor i fallande längd ombundna med ett band som verkade gjort av tunn bark. ”Den ser väl
inte så märkvärdig ut. Undrar varför Nitty är så vild på den?” Halvalven förde Pans flöjt till
munnen och blåste en prövande ton.
Flöjten
Någon höll i den. Varma händer…Ödlekvinnan hade varit kall. För liten och anspråkslös.
Därför hade hon förrått sin räddare. Nu började hon sakta tina upp. Någon ville locka en ton
ur henne… Någon ville ha hennes musik! Upprymd fyllde hon sin pipa med brusande liv,
fyllde den med all den kraft hon var mäktig. Den här ville henne väl! Den ville ha hennes
toner, den skulle kunna hjälpa henne! Den här skulle kunna ta henne hem. Hem dit där luften
vibrerade, där dimman bar doften av vildhonung och de bevingade sprängde sina hjärtan i
sin iver att sekundera hennes toner. Trakien! Den här skulle kunna hjälpa henne. Hon måste
fånga, snärja…
Förundrad tog Jenno pipan från munnen och inom honom kändes det som om något gick
sönder. En slags sorg… Samma känsla som när ett mörkt moln hastigt lägger sig över en
sommardag. Han provade en ny ton. Den mörka känslan försvann.
”Vid gud! Släpp den där djävulsmanicken. Titta!” Castor rev åt sig flöjten.
En reflex av åskmolnsilska drog över halvalvens ansikte. Ögon smalnade men lydde ändå.
Snön droppade från de närmsta träden och i den upptrampade gläntan hade små frusna, blå
blommor tagit sig upp och blygt öppnat sig. Medan bröderna fortfarande såg på dem frös de
till is, bröts, blev bruna och började multna. ”Nog är den speciell alltid. Du stoppar undan den
långt ned i packningen på en gång. Hör du mig?”
”Ja, ja, jag ska…” Halvalven rynkade ögonbrynen, överraskad av det bryska tonfallet i
Castors röst. ”Vore det inte rätt skönt med lite vår, då”, fortsatte han en smula stött men
lydde. Det ilade till av saknad när han packade flöjten längst ned, inlindad i halsduken.
Han hejdade sig ett ögonblick och Castor beredde sig på att bli våldsam. Magi stark nog att
besegra vintern skrämde honom. ”Tänk det inte ens”, sade han hårt. ”Vissa saker ska man
inte mixtra med. Inte ens du. Stoppa ned. När Jenno väl fått undan panflöjten slappnade
halvtrollet av och återgick till sin normala, halvsläpiga ton. ”Vet du, om vi rappar på lite
hinner vi tillbaka till stället där vi var i natt. Då slipper vi göra ett nytt läger.”
Jenno såg tveksamt upp. Det mörknade redan under träden. ”Det är rätt långt”, invände han
osäkert.
”Större anledning att sluta söla. Klaga inte! Det är jag som far igenom i den förbaskade
blötsnön.”
Jenno drog på munnen och lätt undslippa sig ett fniss. ”Låt gå då. Blir det sådana roligheter
så är det klart jag är med. Den där är inte heller nåt vidare nattsällskap precis.”
Han petade till högen av snyftande ödla med foten och Castor ansträngde sig hårt för att
inte låta något utom uppriktigt förvånad när han svarade, perfekt blasé; ”Urskiljning, Jen?
Det är ju en kvinnsperson trots allt. Tror jag. Kom nu. Bara du och jag i vår egen lilla koja i
skogen.”
”Idiot.” Jenno blängde mörkt på Castor. Det långa svarta håret föll ned i ögonen, halvalven
fnös indignerad men det ryckte avslöjande i mungiporna, han funderade redan över en
passande hämnd till kvällen. Packningen slängdes upp på ryggen och med lätta steg gav han
sig in bland träden. ”Ska du stå där länge till? Hade vi inte bråttom?”, ropade han över axeln.
Trots att bröderna rörde sig så snabbt de kunde, var det mörkt sedan länge när de närmade
sig gårdagens lägerplats. De var båda trötta och längtade efter eld, mat och vila och deras
vanligtvis ganska skärpa uppmärksamhet var klart avtrubbad. Varningssinnena tjöt som
besatta innan de äntligen reagerade. Skogen levde framför dem! Det tassades, klampades, här
och där hördes ett bölande som möjligen skulle kunna tänkas föreställa sång ur någon
drucken och otränad strupe. Längre fram fladdrade eldsken och stanken av vidbränt fläsk for
in under grenarna och kittlade i hungern. Silhuetterna av storväxta varelser kontrasterade mot
flammorna. De kastade sig ned i skydd av träden och låg så still de bara kunde, försökte bli
ett med natten Castor klandrade sig själv. Hur hade han kunnat vara så ouppmärksam, han
skulle få skämmas i eviga tider, om han inte fick plikta på värre sätt. Nu när han väl lagt
märke till den var han väl förtrogen med takten i trumdunket.
”Jen, vi ligger risigt till.” Viskningen var nätt och jämnt hörbar. ”Det är släkten. Vi måste
försöka ta oss härifrån!”
”Ditt folk?” Jenno lät rejält skrämd. Alla alvbarn matas med sagor där trollen är faran i
skogen, Jenno var inget undantag. Plötsligt var det försent att backa, någon bakom dem
började vråla och bölandet ändrade karaktär, blev till ett hest skrapande mot halvalvens
trumhinnor. ”Satan, de är överallt!” Jenno var på gränsen till panik, troll som gav sig på sina
egna skulle knappast ha misskund med en vilsegången alv. Åratal av förtroende kanade in i
det mörkaste minneshörnet där alla svek väntade på att få ältas igen. ”Tänker du sälja mig?”
”Du är galen. Lille bror, det är mycket möjligt att du är förrätten i kväll men jag lär hamna
på huvudmenyn.” Halvtrollet såg begrundande på sin bror. Rädd att bli förrådd? Jenno hade
tydligen inte fattat någonting. Castor hade många tvivelaktiga egenskaper, men att svika
Jenno fanns inte på listan. Han tänkte snabbt. Någon hade funnit deras spår och oavsett vad
han sagt visste han att han hade mycket bättre chanser att överleva än halvalven. Det var inte
ädelmod, bara logik. De var upptäckta, det fanns ingen anledning att båda skulle råka illa ut
om det gick att undvika. ”Stanna tills de börjar gorma Jen, sen sticker du härifrån. Var inte
rädd, du är mycket snabbare än dem. Rädda alver är det snabbaste som finns.” Han blixtrade
sitt stenkrossleende, lossade vänligt halvalvens krampgrepp från armen, tog ett djupt andetag
och gick mot Ferrumattrollens middagseld.
onsdag 6 januari 2010
Pans flöjt bröder av Malin Ernidotter(min vackra brorsdotter)
Prolog
Kallt. Isvind och snö. De stora barrträden står svarta mot himlen. Vattnet är grått och vilt
med flygande skum. De mörknade spanten på ett vrak sticker upp som en påminnelse om
alltings förgänglighet, men det kan hon inte se där hon ligger, snåren skymmer sikten.
Stelfrusen väntar hon på natten. Handen som höll henne ligger kall och orörlig bredvid
henne. Fingrarna utsträckta, som om de fortfarande försökte skydda henne. Skydda henne
som de gjort så länge…
Ah, det är många män som hållit henne varm. Den förste… Hon minns honom… Hon
drömmer sig bort från kylan och vintern, till ett annat land, där rösterna var mjuka och
dagarna varma. Skymningen ett lent täcke, som varligt svepte in världen och vaggade den till
sömns. Luften fylld av doften av kåda och honung. Mjuka toner som lekte sig genom
skogarna, toner som hon kunde sjunga till, som blev ett med henne själv… Länge sedan. Och
mannen, den behornade, hans händer som smekte henne, hans mjuka läppar som lockade
fram allt hon hade att ge… Han luktade get, det är sant men hon förlät honom gärna för all
kärleken han gav henne.
Sedan - avgrundsnatten. De andra. Männen i svarta sträva kåpor. De ville döda henne,
tysta henne… den behornade sprang. Mörker, facklor som kom närmare, han höll henne i
handen och han sprang för sitt liv, för deras liv. De Andra vann på honom. Stora män med
långa ben, de skörtade upp sina kåpor, vädrade blod. Dundrade fram för sin guds skull.
Stora fötter klampade genom skogen, växterna kved och bröts under deras fötter. Inte alls
som under den behornades nätta klövar. Hesa röster ropade på ett språk hon inte kunde
förstå.
Faunen hade ett försprång, det var hans skog. I århundraden hade de dansat genom den,
men nu, jagad i natten, var allt så annorlunda. Han tappade orienteringen, halkade, försökte
byta riktning mitt i språnget, dunsade rätt in i ett träd…Tappade henne.
Handen förlorade sitt grepp, hon försvann i mörkret. Förtvivlad hade han slängt sig ned på
alla fyra, sökt henne, kallat på henne, men utan hans hjälp var hon stum. Storfötterna kom
allt närmare – han vågade inte stanna längre. Hon hörde honom tjuta efter varenda gud han
kände till, bröder, systrar, men de fanns inte där för att lyssna. Det var länge sedan de dragit
sig undan. Han ensam hade stannat kvar, för förälskad i Trakien för att kunna förmå sig att
ge sig av. Hon hörde honom rusa vidare i mörkret. Stegen försvann längre och längre bort.
Sedan kom ett dånande, rivande, klampande, marken skakade under förföljarna, buskarna
rev i tyg, en ofantlig tyngd pressade ned henne i marken. En hand trevade efter henne, lyfte
upp henne…
Den okände som fångat henne stod still. Hans hand var svettblöt och han luktade ylle. Det
ångade om hans kåpa och han flåsade tungt. En röst ropade i mörkret och hennes
fångvaktare vrålade några obegripliga ljud till svar. Försiktigt, märkvärdigt försiktigt för en
så stor hand, förde han ned henne i ett mörker av tyg.
Länge sedan. År hade lagts till år medan hon vandrade från den ene till den andre i sin
strävan efter att hitta hem. Män hon trollbundit, förfört, svikit… Allt för Trakiens öppna
himmel. Den senaste låg stel i vinterljungen. Den senaste… Den siste?
Kallt. Isvind och snö. De stora barrträden står svarta mot himlen. Vattnet är grått och vilt
med flygande skum. De mörknade spanten på ett vrak sticker upp som en påminnelse om
alltings förgänglighet, men det kan hon inte se där hon ligger, snåren skymmer sikten.
Stelfrusen väntar hon på natten. Handen som höll henne ligger kall och orörlig bredvid
henne. Fingrarna utsträckta, som om de fortfarande försökte skydda henne. Skydda henne
som de gjort så länge…
Ah, det är många män som hållit henne varm. Den förste… Hon minns honom… Hon
drömmer sig bort från kylan och vintern, till ett annat land, där rösterna var mjuka och
dagarna varma. Skymningen ett lent täcke, som varligt svepte in världen och vaggade den till
sömns. Luften fylld av doften av kåda och honung. Mjuka toner som lekte sig genom
skogarna, toner som hon kunde sjunga till, som blev ett med henne själv… Länge sedan. Och
mannen, den behornade, hans händer som smekte henne, hans mjuka läppar som lockade
fram allt hon hade att ge… Han luktade get, det är sant men hon förlät honom gärna för all
kärleken han gav henne.
Sedan - avgrundsnatten. De andra. Männen i svarta sträva kåpor. De ville döda henne,
tysta henne… den behornade sprang. Mörker, facklor som kom närmare, han höll henne i
handen och han sprang för sitt liv, för deras liv. De Andra vann på honom. Stora män med
långa ben, de skörtade upp sina kåpor, vädrade blod. Dundrade fram för sin guds skull.
Stora fötter klampade genom skogen, växterna kved och bröts under deras fötter. Inte alls
som under den behornades nätta klövar. Hesa röster ropade på ett språk hon inte kunde
förstå.
Faunen hade ett försprång, det var hans skog. I århundraden hade de dansat genom den,
men nu, jagad i natten, var allt så annorlunda. Han tappade orienteringen, halkade, försökte
byta riktning mitt i språnget, dunsade rätt in i ett träd…Tappade henne.
Handen förlorade sitt grepp, hon försvann i mörkret. Förtvivlad hade han slängt sig ned på
alla fyra, sökt henne, kallat på henne, men utan hans hjälp var hon stum. Storfötterna kom
allt närmare – han vågade inte stanna längre. Hon hörde honom tjuta efter varenda gud han
kände till, bröder, systrar, men de fanns inte där för att lyssna. Det var länge sedan de dragit
sig undan. Han ensam hade stannat kvar, för förälskad i Trakien för att kunna förmå sig att
ge sig av. Hon hörde honom rusa vidare i mörkret. Stegen försvann längre och längre bort.
Sedan kom ett dånande, rivande, klampande, marken skakade under förföljarna, buskarna
rev i tyg, en ofantlig tyngd pressade ned henne i marken. En hand trevade efter henne, lyfte
upp henne…
Den okände som fångat henne stod still. Hans hand var svettblöt och han luktade ylle. Det
ångade om hans kåpa och han flåsade tungt. En röst ropade i mörkret och hennes
fångvaktare vrålade några obegripliga ljud till svar. Försiktigt, märkvärdigt försiktigt för en
så stor hand, förde han ned henne i ett mörker av tyg.
Länge sedan. År hade lagts till år medan hon vandrade från den ene till den andre i sin
strävan efter att hitta hem. Män hon trollbundit, förfört, svikit… Allt för Trakiens öppna
himmel. Den senaste låg stel i vinterljungen. Den senaste… Den siste?
fredag 1 januari 2010
Nyårsafton
Igår var det nyårsafton det har nog ingen missat.
Jag var iväg med Johan Rianna Ala Rosa Nettan Gabbe och hundarna Jolt Sigge Thor Kia Texas i skolskogen och grillade korv några timmar mitt på dagen.
Gissa om hundarna rusade som galningar.
På kvällen åt vi mat ihop hela familjen inklusive Rianna och Eriks kompis Johan J från B-Gårn.
Allt var trevligt fram till jag ville ta foton då exploderade Johan (min) över något Johan (B-Gårn) skämtade om och skulle flyga på honom. Då vart jag förbannad och vägrade låta någon ta foton.
Helst hade jag velat kasta ut Johan(min) för att han alltid blir så där, flippar ut och sedan ska alla förlåta honom och trösta honom för att han är så dum tycker han.
Stå på dig unge ta en strid när det är läge håll dig lugn annars.
Värden kretsar ju inte omkring en enda människa men ingen av mina söner verkar godtaga det i mellan åt.
Efter det att vi ätit så blev Erik och Johan kvar hemma hos oss till långt fram på kvällen. Vi satt framför TV:n och käkade godis.
Sedan drog de hem till Johan de skulle lana tror jag.
Johan och Riannna drog ut framåt tolv och tittade på fyrverkerierna.
Jag Kalle och Jolt låg i Kalles säng, jag fick ha ansvaret för tv:kontrollen. Det händer inte ofta men Kalle hade okuperat min dator för att bevaka de matcher han spelat på.
Jag hade ingen aning om hur Jolt skulle reagera på smällare men hon bara lyfte lite på huvudet tittade sig lite omkring såg att jag och Kalle inte brydde oss och la sig ner igen.
Så skönt att hon inte är super rädd för smällare men det som mycket annat kan ju ändra sig.
Jag var iväg med Johan Rianna Ala Rosa Nettan Gabbe och hundarna Jolt Sigge Thor Kia Texas i skolskogen och grillade korv några timmar mitt på dagen.
Gissa om hundarna rusade som galningar.
På kvällen åt vi mat ihop hela familjen inklusive Rianna och Eriks kompis Johan J från B-Gårn.
Allt var trevligt fram till jag ville ta foton då exploderade Johan (min) över något Johan (B-Gårn) skämtade om och skulle flyga på honom. Då vart jag förbannad och vägrade låta någon ta foton.
Helst hade jag velat kasta ut Johan(min) för att han alltid blir så där, flippar ut och sedan ska alla förlåta honom och trösta honom för att han är så dum tycker han.
Stå på dig unge ta en strid när det är läge håll dig lugn annars.
Värden kretsar ju inte omkring en enda människa men ingen av mina söner verkar godtaga det i mellan åt.
Efter det att vi ätit så blev Erik och Johan kvar hemma hos oss till långt fram på kvällen. Vi satt framför TV:n och käkade godis.
Sedan drog de hem till Johan de skulle lana tror jag.
Johan och Riannna drog ut framåt tolv och tittade på fyrverkerierna.
Jag Kalle och Jolt låg i Kalles säng, jag fick ha ansvaret för tv:kontrollen. Det händer inte ofta men Kalle hade okuperat min dator för att bevaka de matcher han spelat på.
Jag hade ingen aning om hur Jolt skulle reagera på smällare men hon bara lyfte lite på huvudet tittade sig lite omkring såg att jag och Kalle inte brydde oss och la sig ner igen.
Så skönt att hon inte är super rädd för smällare men det som mycket annat kan ju ändra sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
