En blogg om min familj och mina hundar

torsdag 7 januari 2010

Kapitel 2 av Malin Erinidotters bok

Kapitel 2
Demonernas herre sträckte ut sina fötter mot elden och log brett. Ah, nu började det likna
nåt… De rytmiska trumslagen ekade mot ryggraden. Bildligt talat förstås, egentligen var han
ju inte här. Han kunde inte ta form i den här världen, men han kunde ändå låta en del av sitt
medvetande färdas hit. Fanns det en eld som brann, så fanns det en väg för honom. Han
älskade trollen och deras värld, det fanns inga andra som kunde festa som dem. Njutningsfullt
drogs fläskdoften in i den osynliga näsan och han önskade att han kunnat sätta det här bandet
på flöjtjakt istället för att skicka ut den där demonen. Då kanske det skulle kunna bli resultat.
Problemet var att få dem att fatta vad han ville. Eftersom han inte kunde materialisera sig för
dem som inte erkände hans existens och Ferrumattrollen inte dyrkade något annat än våld,
sex och fläsk fanns det ingen övernaturlig väg till deras medvetande. Ett annat problem var
förstås att troll inte är särskilt magikänsliga och därför skulle ha svårt att känna av pipans
närvaro om de inte snubblade på den. Helvetes herre hade lekt med tanken att försöka få
demonen2 att fungera som förmedlare, men efter att ha tänkt noga på saken hade han insett att
det enda den förmodligen skulle kunna förmedla var en sista pust av stekos.
Nä, han kanske skulle ta sig tillbaka… Nackdelen med att låta sig sväva iväg var att den
fysiska gestalten blev stående orörlig vid skådekitteln. Inte för att han var direkt orolig, men
han ville ändå inte ha en eldgaffel i ryggen från någon smådjävul med ambitioner. Det kliade
så förbaskat. Två håriga, fiktiva armar sträcktes högt över huvudet och tänjde den
översinnliga kroppen. Nä, om han skulle… Vänta! Vad var det här? En ny ton hade blandat
sig i dunkandet och skrålandet. Uppfodrande, gällt och upphetsat… Som jakthundar med
bytet inom synhåll. Demonfursten slickade sig om läpparna och gnuggade sina
genomskinliga händer. Det artade sig! Tänk om de hittat en kvinna? Han tyckte om att titta
på kvinnor. Hade brukat tycka om att göra andra saker med dem också, men nu för tiden ville
det sig inte. Det var därför han var så förtvivlat angelägen om att få tag på Pans flöjt. Dess
legendariska erotiska krafter skulle hjälpa honom att få lite fart på tillvaron igen.
Långt därifrån hade brödernas kommendant sina egna bekymmer. Stödd mot armbågen lutade
sig Nit´chen mot norrfönstrets karm. Hon vände medvetet ryggen åt den skinande gestalten i
länsstolen. Den var så ljus att hon var tvungen att kisa trots att det bara kom skumt
eftermiddagsljus från fönstret, det svaga skenet från eldstaden räknade hon inte. Det mesta
skymdes för övrigt av ängelns stora fötter. Nit´chen fnös. Hon hade levt i nästan sju
decennier, men detta var det underligaste hon sett. En ängel med frusna fötter. För övrigt var
hon varken smickrad eller imponerad, hade alltid vetat att den store urmakaren fanns och att
änglarna var de hantverkare han använde sig av.
Hon valde att titta bort, ängeln däremot iakttog eftertänksamt den profil som avtecknade sig
mot det svaga dagsljuset. En gammal kvinna, med ett besynnerligt tidlöst utseende. Utom
runt ögonen, där åren ristat solfjädrar i den gulbruna huden. Ögonbrynens smala streck
tecknade förvånade bågar ovanför ögon lika svarta som det ändlösa mörkret. Den häpna
formen var dock inget att låta sig luras av, hade han förstått. Nit´chen var både slug och
modig.
Första gången han kommit till henne för Tha’deus räkning hade han varit beredd på skrik
och rullande ögon. Luktsaltsflaskan hade legat beredd i fickan om hon skulle svimma, men
kvinnan hade knipit ihop ögonen för att inte bländas och han hade fått kasta sig åt sidan för
att inte hennes sabel skulle göra en ful reva i särken. Han visste inte om han skulle ha kunnat
få värre skador. Änglar antogs vara könlösa och han hade inte vågat titta efter. Fast det gick
rykten bland himlarna om ärkeänglarnas delikata uppdrag. Han fattade inte riktigt vad det
2 Han hade för länge sedan glömt dess namn. Det var så många av dem.
gick ut på. Ville man nu ha en liten varelse så var det väl bara att använda en mindre
gjutform?
Uppdraget, som först verkat vara en ren rutinskrämning hos en gammal jordkvinna3 hade
utvecklat sig till att bli hans mest fascinerande syssla. Numera tittade ängeln ofta in hos
henne för att sitta vid elden och kanske få en kopp te. De talade inte längre om den
angelägenhet som fört honom hit, att Tha’deus ville ha flöjten. Hon hade accepterat och
skickat ut sina män för att söka. Att sökandet hittills varit fruktlöst gjorde honom inget och
Tha’deus själv verkade ha glömt hela saken. Ängeln var nöjd med att ha en anledning att få
komma hit. Han skakade på sina gyllne lockar och slätade ut ett obefintligt veck.
Nit´chen låtsades stirra ut genom i fönstret, men i själva verket sneglade hon på ängeln ur
ögonvrån. Undrade vad som dolde sig bakom den troskyldiga minen. Var han intelligent nog
att dölja att han visste hennes hemlighet? Hon hade sina egna skäl att finna flöjten och lite
hjälp från ovan var inte att förakta, om det nu fanns någon sådan att få. Hittills hade
förhållandet mest varit det omvända. Men om Jenno och Castor nu skulle återvända med det
åtråvärda instrumentet så var det inte den här nyskurade guldlocken som skulle ta hand om
den, det skulle hon se till. Flöjten skulle tillbaka till modergudinnans tempel, så det spröda
och vackra kunde finnas kvar i världen. Hon misstänkte starkt att Tha’deus inte delade de
intressena. Såvitt hon förstått var han en svartsjuk och grinig typ som ville ha monopol på
gudomligheten. Förmodligen skulle han sätta sig på den för eviga tider om han fick chansen.
Hon ryste till. Hon var sannerligen inte lättskrämd, men utsikterna inför det hon stod beredd
att göra – att lura en gud, kunde få den mest härdade att huttra. Men hon tvekade inte. Hon
skulle göra det, oavsett vad det skulle innebära för egen del. Det var för det här hon blivit
fostrad. Det var för det här hon levde. Att finna Pans flöjt och se till att den kom i Theás
hägn.
Hon vred sig en aning så hon kunde se honom bättre. Han var intagande, på sitt bildsköna
vis. Vek förstås… Plutiga röda läppar och stora troskyldiga blå ögon. Helt annorlunda än de
män hon brukat ha omkring sig, men hon kunde ändå inte riktigt frigöra sig från känslan att
det var skönt att ha en man sittande i sitt rum igen, även om den mannen var en ängel. Till
skillnad från ängeln hade Nit´chen full insikt i hur det stod till med änglars könlöshet. Flera
av hennes anmödrar hade fått smyga sig ut ur sina byar när magen börjat svälla.
Nit’chen bekände sig till Gudinnan, men det var mer än gudinnan själv hade en aning om.
Krigarlivet gav inte utrymme för så många ceremonier och i Atsakals register stod Nit’chen
uppförd som ”tveksam”. När det först stått klart för Theá, hon som under olika namn dyrkats
världen över som den stora modern, att flöjten gått förlorad hade hon gråtit i veckor. Gråtit
över att vinden förlorat sin röst och för att hennes redan starkt decimerade folk skulle
försvagas ännu mer och kanske slutgiltigt försvinna. Genom tårdimman hade hon sett ut över
det gröna landskap, där älvor ännu dansade och fauner lyckligt ovetande jagade efter
skrattande nymfer. Om flöjten var förlorad, då var sagornas tid för evigt över. Hennes barn
skulle blekna bort och försvinna ett efter ett och den oskyldiga leken skulle för alltid lämna
världen. Gudinnans småpigor hade förskrämda burit fram bägare efter bägare med varm
örtlikör, i hemlighet, spetsad med doser av lugnande krusmynta och den tjocke tomten som
var Theás trädgårdsmästare hade bekymrad sett maskarna förtvivlat ställa sig raklånga i
gräset för att kippa efter luft. Precis när han gett upp hoppet och börjat planera att göra en stor
damm av eländet, ryckte hon upp sig. Var hon inte Gudinna kanske? Det dög inte att sitta
med armarna i kors och bara vänta på undergången. Än hade hon sina prästinnor och till dem
överlämnade hon uppdraget att återbörda flöjten till den jord som fött den. Det systraskap
3 Han hade suckat högt när han fått ordern
som kallade sig Atsakals Döttrar hade bildats med den uttalade målsättningen att återfinna
flöjten.
När, vilket var merparten av millenniet, flöjten förvarades i en annan guds helgedom
tystade dess helighet hennes toner, men då och då transporterades hon från plats till plats och
varje gång ryckte Döttrarna ut bara för att mötas av en stängd klosterport, en välbeväpnad här
eller helt enkelt tystnad och ett borttappat spår, samtidigt som Tha’deus och hans onda
motpart växte sig allt starkare. Så småningom började Thea misströsta igen, örtlikören kom
fram tätt som oftast och trädgårdstomten letade rätt på sina gamla ritningar.
Innan hon återkom till den civiliserade världen hade Pans flöjt spenderat de senaste
trettiosju åren i en stavkyrka norr om havet. Om inte hövdingen över Hummelinge Löv gjort
uppror och återvänt till de gamla gudarna hade hon väl varit där än, men när pratet om
blotoffer börjat bli högljutt hade broder Anselm tagit det säkra före det osäkra och flytt
söderut.
Theá hade så smått börjat hoppas igen, däremot litade hon inte längre på Atsakal. Såvitt
hon kunde bedöma hade döttrarna blivit bekväma, verkade uteslutande ägna sig åt högtiderna
och templet. Theá beslöt att det var dags att ge uppdraget till någon annan, frågan var bara
vem som var bäst lämpad. Tha’deus och demonfursten ville också lägga vantarna på flöjten
och de hade tillgång till tjänare långt kraftfullare än hennes egna. Theá var sorgligt medveten
om att de flesta av hennes skyddslingar var klent utrustade både med styrka och förstånd. I
den värld de levde i var det heller inte nödvändigt. De behövde aldrig anstränga sina små
hjärnor med ens de enklaste problem. Här fanns allt de behövde och mer därtill.
Hon hade tagit sig en titt i skådeteet medan hon funderat, fått syn på Castor och hickat till.
Den där kände hon sedan förr. Han var Tha’deus man och inte vad hon ville ha i närheten av
Pans förtrollade flöjt. Förskräckt spanade hon efter någon lämplig tillbedjare i omgivningen
och fann Graagh. Trollet levde ensam i skogen sedan de andra unga männen i hans klan brutit
Överenskommelsen och återgått till den gamla seden att äta människa, något som han inte
ville vara med om. Gudinnan knöt frustrerad nävarna. Typiskt… den ende trofaste inom
räckhåll var halvt debil. Ett listigt drag for över hennes sköna anlete och hon kallade till sig
Cike. Den lilla älvan var kaxig nog för att ge sig på att vägleda ett troll. Gudinnan log bistert.
Måhända var Graagh inte den slugaste man kunde finna, men under hans beskydd skulle
säkert inget ont drabba Cike. Tvärtom, om älvan pekade ut vägen med sin lilla hand skulle
han säkert följa tills han stupade. Kvickt sattes Cike in i situationen, hon måste rädda sagorna
åt världen.
Cike blev mer än lovligt nöjd. Att Modern valde just henne och ingen av de andra älvorna
för sitt uppdrag bevisade att hon var speciell, precis som hon alltid vetat och hon knyckte på
nacken.
En stund senare, när hon handlöst tumlade genom det ändlösa mörkret, var hon inte lika
självsäker. Förtvivlat försökte hon stabilisera fallet med vingarna men det resulterade bara i
att hon snurrade ännu snabbare. Stjärnorna virvlade runt, hon blev yr och illamående. Så här
hade hon inte tänkt sig att det skulle vara! Sista intrycket innan hon förlorade medvetandet
var ett brandgult sken och en ohygglig hetta.
Om det inte varit för Graagh hade det varit det sista hon någonsin upplevt men i samma
stund som hon kom nedsinglande genom skyn låg det stora trollet vid sin lägereld och
stirrade upp mot samma stjärnor som virvlade runt Cike. Han var dyster till sinnes och
hungrig. Kaninen han ätit hade inte förmått mer än dämpa hans glupande hunger. Stjärnan
som föll distraherade honom bara ett för ögonblick och utan större förtröstan önskade han sig
ännu en grillad kanin. Närmare och närmare kom den men… stjärnor virvlar inte! En impuls
fick honom att sträcka ut handen och fånga just innan den slukades av lågorna. Graagh
stirrade häpet på den märkliga tingesten och glömde sin hunger. Vad i all sin dar… Först
trodde han att det var en insekt, men insekter har varken gyllne hår eller kläder. En varelse,
knappt större än hans långfinger! Nyfiket och mycket försiktigt petade han till. Den rörde sig
inte. Kanske var den död. Han petade igen, den här gången rullade den runt. I samma
ögonblick han såg hennes nätta ansikte var hans öde beseglat. Hon var det vackraste han
någonsin skådat.
Så fort Cike slagit upp ögonen skrek hon som en gast. Av försiktighetsskäl hade Theá valt
att inte informera älvan om att räddningen inkluderade närkontakt med ett troll och Cike hade
aldrig tidigare hon sett något så vederstyggligt och fult!
”Var inte rädd lilla stjärnan”, jollrade Graagh ömt och log sitt allra vackraste leende.
“Graagh skall ta hand om dig.” De långa gulaktiga hörntänderna blottades på ett föga
förtroendeingivande sätt och det tog Graagh en lång stund att övertyga Cike om att han
varken tänkte skada eller äta upp henne, men så småningom insåg hon hur underbart ödet
varit som fört dem samman. Med henne som hjärna och honom som kroppen skulle de bli ett
oslagbart par.
Att det varit något annat än slumpen som fört dem samman föll henne aldrig in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar