Pans flöjt bröder av Malin Ernidotter(min vackra brorsdotter)

Prolog

Kallt. Isvind och snö. De stora barrträden står svarta mot himlen. Vattnet är grått och vilt
med flygande skum. De mörknade spanten på ett vrak sticker upp som en påminnelse om
alltings förgänglighet, men det kan hon inte se där hon ligger, snåren skymmer sikten.
Stelfrusen väntar hon på natten. Handen som höll henne ligger kall och orörlig bredvid
henne. Fingrarna utsträckta, som om de fortfarande försökte skydda henne. Skydda henne
som de gjort så länge…
Ah, det är många män som hållit henne varm. Den förste… Hon minns honom… Hon
drömmer sig bort från kylan och vintern, till ett annat land, där rösterna var mjuka och
dagarna varma. Skymningen ett lent täcke, som varligt svepte in världen och vaggade den till
sömns. Luften fylld av doften av kåda och honung. Mjuka toner som lekte sig genom
skogarna, toner som hon kunde sjunga till, som blev ett med henne själv… Länge sedan. Och
mannen, den behornade, hans händer som smekte henne, hans mjuka läppar som lockade
fram allt hon hade att ge… Han luktade get, det är sant men hon förlät honom gärna för all
kärleken han gav henne.
Sedan - avgrundsnatten. De andra. Männen i svarta sträva kåpor. De ville döda henne,
tysta henne… den behornade sprang. Mörker, facklor som kom närmare, han höll henne i
handen och han sprang för sitt liv, för deras liv. De Andra vann på honom. Stora män med
långa ben, de skörtade upp sina kåpor, vädrade blod. Dundrade fram för sin guds skull.
Stora fötter klampade genom skogen, växterna kved och bröts under deras fötter. Inte alls
som under den behornades nätta klövar. Hesa röster ropade på ett språk hon inte kunde
förstå.
Faunen hade ett försprång, det var hans skog. I århundraden hade de dansat genom den,
men nu, jagad i natten, var allt så annorlunda. Han tappade orienteringen, halkade, försökte
byta riktning mitt i språnget, dunsade rätt in i ett träd…Tappade henne.
Handen förlorade sitt grepp, hon försvann i mörkret. Förtvivlad hade han slängt sig ned på
alla fyra, sökt henne, kallat på henne, men utan hans hjälp var hon stum. Storfötterna kom
allt närmare – han vågade inte stanna längre. Hon hörde honom tjuta efter varenda gud han
kände till, bröder, systrar, men de fanns inte där för att lyssna. Det var länge sedan de dragit
sig undan. Han ensam hade stannat kvar, för förälskad i Trakien för att kunna förmå sig att
ge sig av. Hon hörde honom rusa vidare i mörkret. Stegen försvann längre och längre bort.
Sedan kom ett dånande, rivande, klampande, marken skakade under förföljarna, buskarna
rev i tyg, en ofantlig tyngd pressade ned henne i marken. En hand trevade efter henne, lyfte
upp henne…
Den okände som fångat henne stod still. Hans hand var svettblöt och han luktade ylle. Det
ångade om hans kåpa och han flåsade tungt. En röst ropade i mörkret och hennes
fångvaktare vrålade några obegripliga ljud till svar. Försiktigt, märkvärdigt försiktigt för en
så stor hand, förde han ned henne i ett mörker av tyg.
Länge sedan. År hade lagts till år medan hon vandrade från den ene till den andre i sin
strävan efter att hitta hem. Män hon trollbundit, förfört, svikit… Allt för Trakiens öppna
himmel. Den senaste låg stel i vinterljungen. Den senaste… Den siste?