En blogg om min familj och mina hundar

fredag 8 januari 2010

Kapitel 3 av Malin Erinidotters bok

Kapitel 3
Trollen stod i en cirkel och bankade på allt de kunnat få tag på och vrålade lycksaligt. Ljudet
var öronbedövande. Trots kylan var de flesta halvnakna och det verkade inte bekomma dem
det minsta. Flera stop skickades runt och för varje runda ökade oljudet trots att några stöp
undan och föll i snarkande högar av lyckligt berusade troll.
Castor stod inne i ringen, bredvid elden. Rester från trollens senaste måltid hängde kvar på
ett spett. Revbensspjäll. Några avgnagda lårben låg där också halvt förbrända. Han rös och
rättade till manteln för att få svärdsarmen fri, samtidigt som vapnet doldes. Bland de här
typerna var Earics svärd den yttersta provokationen. Kusin Ezhat, kusin Yhrr, som ville kallas
Al och en hel hoper andra sysslingar och bryllingar han mindes från familjefesterna, alla var
de där. Inga honor dock. Synd. De hade alltid aningen mer medkänsla. De hade åtminstone
brukat klappa honom på huvudet sedan de klappat till honom.
Så bröts cirkeln och hans äldre halvbror Rocky kom instampande. Castor var närmare sju
fot lång, men det stora trollet som närmade sig var gott och väl halvannan gång till och bred
som en dörr över bröstet. Hans enda klädesplagg var ett höftskynke av två hopsydda fårhudar
där fårbenen fortfarande hängde kvar. Den grågröna huden var insmetad med något som
luktade fränt av lera och blod. I hårets blanksvarta raggtovor satt guldpärlor inflätade.
”Ahaa… Det var oväntat besök!” Besten flinade brett.
Jenno tog ett par steg bakåt, tvekade... Vände sig om mot lägerplatsen. Därframme
avtecknade sig Castor mot bålet, den minste av silhuetterna. Han kunde ge sig av nu. Han
borde ge sig av nu, medan alla var upptagna. Det stora bergstrollet kom in i ringen och Jenno
mådde nästan fysiskt illa av anblicken och där fanns något annat också. En suddig varelse,
dimmig… Den flimrade i synfältet, en gråaktig gestalt med sotsvarta konturer.
Demonernas Herre hade i all sin osynlighet ställt sig upp bredvid dem, det stora trollet och
det ännu större trollet. Omedvetet sträckte han på sig för att verka längre. Nu fick han en
nästan oemotståndlig lust att be någon sätta på kaffe. Lustigt. Han tyckte inte ens om kaffe.
Föredrog te bryggt på svart mint faktiskt, men det verkade passa in.
”Så bastarden tittar in och hälsar på!”
”Faktiskt inte. Faktum är att det är ni som hälsar på. Det är mitt läger.” Castor strök undan
håret från ögonen och rätade på sig. De grå ögonen mötte trotsigt Rockys stenkolssvarta.
Risken för att det här skulle gå överstyr hade det säkraste oddset i mannaminne. Hur som
helst, det var lika bra att ösa på. Visade han rädsla nu skulle han förmodligen inte ens leva till
frukost. Rockys haka föll ned. För ett ögonblick såg han både förvirrad och fåraktig ut.
Sen kastade han huvudet bakåt och skrattade så snön dalade från träden inom tjugo stegs
omkrets.
”Alltid lika kaxig!” Han dunkade Castor i ryggen på ett sätt som fick den mindre mannen
att känna det som om revbenen var på väg ut genom bröstet. ”Kom och festa med oss ikväll,
lille bror. Sen får vi se.” Han log ett leende som blottade mängder av stora gula tänder.
”Inte mycket till fest…Var är flickorna?”
Rocky hävde upp ännu ett av sina öronbedövande skratt. ”Du har glömt mycket du. Förra
månaden var parningsmånad, nu vill de vara ifred.”
Den här var bestämt inte samma sort som den andra? Ett vaknare, mindre blodtörstigt sinne.
Demonfursten förstod inte fullt ut vad de pratade om, men han förstod signalerna som
strålade ut från de båda trollen. Det största fullkomligt glänste av arrogans. För högljudd, för
närgången, trampade han ideligen över de osynliga revirgränser som alltid finns mellan
levande varelser. Och ondska. Riktigt härlig ondska låg runt honom som en extra hud.
Demonfursten var överlycklig. Det mindre trollet avvaktande, med en beredskap i rörelserna
som vittnade om vaksamhet. Det var lika tydligt att de var väl bekanta som att de inte tyckte
om varandra. Demonfurstens blick hängde fascinerad vid deras ansikten. Det här spelet de
spelade… I hans eget rike fanns ingen förställning. Demonerna var lika lätta att läsa som en
öppen bok, enkelspåriga och lättstyrda. Om någon av dem någonsin fick en idé handlade det
nästan uteslutande om att köra en eldgaffel i någon annan. Helt meningslöst för övrigt
eftersom demoner är odödliga och läker snabbt så länge de håller sig i sitt eget svavelosande
rike. Det enda de lyckades åstadkomma var några dagars klåda.
Det var något speciellt med den mindre varelsen. Den var definitivt inte tillfreds med den
plats den befann sig på, även om den försökte dölja det, men det var något annat också. Något
irriterade den, som en obehaglig lukt kan göra. Och det var något med dess egen lukt också…
Där fanns rädsla, vaksamhet och något annat. Något som påminde om… människa? Ja! Den
svarte slog sig för pannan. En ghoulett! Så löjligt uppenbart nu när han kommit på det. Det
här var inget riktigt troll! Då kanske… Det här var kanske Chansen han behövde? Om han
kunde ta kontakt? Upphetsad grep han om den kraftiga handleden, men med irriterad
vämjelse såg han sina fingrar gå rätt igenom och fånga sig själva.
Castor drog år sig handen med en häftighet som kom Demonernas herre att fara på ändan in
i bålet. Vad var det där, var kom den vidriga svavelstanken ifrån? Halvtrollet såg sig vildögd
omkring och det ryckte i näsborrarna.
Demonfursten kravlade upp på fötter, borstade av sig sotet och såg sig förstulet om. Han
hade sin värdighet att tänka på. Men den hade känt det! Han hade rätt! Den var mottaglig!
Här var Chansen! Han sträckte ut sitt mörka sinne mot Castor och började mässa sin
enformiga litania. Hör mig. Jag är Demonernas Herre, den mäktigaste kraften i de sju
världarna… Jag kan skänka dig allt du vill. Hör mig… Den röstlösa, enträgna viskningen
vindlade sig in i hjärnan och lindade sig runt sinnet. Hör mig… Låt oss hjälpa varandra, du
kan bli hövdingarnas hövding… Hör mig!
Övertalningen blev plötsligt en befallning, Castor tjöt och snubblade framåt. Tryckte
händerna mot öronen för att försöka stänga ut rösten som surrade därinne. Det kändes som
om en hel bisvärm kommit lös inne i huvudet! Världen omkring blev suddig, diffus och
försvann. Det enda som fanns var den pockande rösten som försökte nästla sig in i
medvetandet. Han tjöt igen i ren desperation.
Rockys hårda, kalla ögon iakttog honom misstänksamt. Vad var detta för trick? Han förstod
inte hur det passade i spelet och det retade honom att inte ha kontroll. Han sträckte sig upp i
sin fulla längd och försökte få grepp om sin kusin. De stora labbarna famlade och försökte
hålla fast men det var som att fånga en ål med händerna. De troll som inte redan sov den
redlöses snarkande sömn skrattade rått. Underhållning var aldrig att förakta och Rocky såg
rött. Ingen. Ingen skulle göra honom till åtlöje, allra minst hans bastardbror! Det var dags att
göra mos av den här råttan! Han svepte ut med sin stora näve och måttade ett slag som, om
det hade träffat, skulle ha förpassat Castor till den eviga sömnen. Men det träffade inte.
Halvtrollet märkte det överhuvudtaget inte, mer än som ett luftdrag. Demonfursten, som såg
sina planer hotade, ingrep och vrängde synen på den store besten. Han var i och för sig rätt
förtjust i den primitive slagskämpen, men hans långsiktiga avsikter krävde en annan
personlighet. Rocky märkte det desto mer, när mördarslaget bara träffade luft, fick honom ur
balans och drog omkull honom, som om hans egen knytnäve varit en kastbola. Han föll med
en duns som fick marken att skaka och farten skickade iväg honom rätt in i en trädstam. Den
jättelika tallen skakade och sände ned en kaskad av snö över trollägret och dess eld som med
ett fräsande förvandlades till en rykande glödhög.
Ibland går allt fel, trots de bästa intentioner. Suckande drog Helvetets Herre eldgaffeln ur
ryggen och sträckte sig efter eksemsalvan. Han hade ju bara velat skydda sin
framtidsinvestering, men när snön släckte brasan drogs han själv raka vägen tillbaka till sitt
glödheta Helvete.
Det jättelika trollet kom på fötter och med ett vrålande störtade han mot sin motståndare
och Castor som äntligen var herre över sitt eget huvud slet upp en glödbrand ur bålet och
skickade den med all kraft han kunde uppbringa mot Rocky. Den träffade tvärs över bröstet
med ett smackande ljud och det osade bränt kött. Gnistor föll ned och fick fårskinnet runt
höfterna att börja osa.
Rasande sopade trollet ut gnistorna med högerhanden samtidigt som han böjde sig efter en
påk. Svingade och kastade i samma rörelse och det blev Castors smala lycka, för
träffsäkerheten skevade. Han dök undan och den flygande påken träffade istället Al, som med
ett hungrigt flin stått och hurrat strax bakom.
Tjutande av smärta slet Al upp påken och drämde till den som låg närmast, ett stort
grönaktigt troll med skatfjädrar inflätade i sitt trassliga hår och ett drucket leende på läpparna.
Det vill säga, leendet försvann snabbt när påken slog ut flera tänder och med ett morrande
kastade det sig in i striden. Snart var lägerplatsen ett skrikande, vrålande kaos fyllt av
halvnakna svettiga, blödande, berusade troll.
Jenno tog ett par steg till. Självföraktet var lika kväljande som rädslan. Han sade sig att han
inte kunde göra något, att han måste ge sig iväg, att Castor köpt honom tid, kanske med sitt
liv och att han var skyldig att sätta fart innan någon tittade hitåt. Det hjälpte inte. I huvudet
ekade alla lägerramsor om alvers feghet4,5,6 och den bultande pulsen fick det att dunka i
kroppen. Trolltrumman kunde lika gärna varit direkt ansluten till nervsystemet. Ytterligare
några få steg… Jenno snavade och föll på knä. Magen var en enda kramphärva, tårar vällde
fram ur ögonen. Bakom honom steg oljudet och han hörde Castors ångesttjut. Det var
omöjligt att lämna honom så här, det fick bära eller brista. Jenno strök undan snor och gråt
med baksidan av handen. Hela världen snurrade framför honom och han svajade betänkligt
när han vände om med sitt vapen i hand för att blanda sig i bataljen. Trots allt gick det lättare
att röra sig när beslutet var fattat. Just som han gjorde sig beredd att hacka loss på närmaste
troll hörde han en röst inifrån sitt eget huvud. Spela mig, använd mig…
Spela mig, använd mig… Flöjtens levande sinne kände närvaron av fara och hotet mot den
hon kommit att uppfatta som sitt främsta hopp och nu gjorde hon sitt yttersta för att nå fram
till Jennos medvetande. Spela mig… Använd mig…
I och med att han övergett tanken på att fly fältet och faktiskt stod i begrepp att ge sig i strid
hade all hans tankeverksamhet upphört att fungera och hela hans varelse var inställd på att
försöka undvika att hamna underst, undvika att komma för nära så att han inte skulle få
svängrum och samtidigt försöka se till att inte ihjälslagen, men någonstans i det
undermedvetna trängde flöjtens enträgenhet igenom och kroppen lydde av sig själv.
Halvalven släppte vapnet och rev fram flöjten ur packningen.
De spröda tonerna kom tvekande först, men för var ton blev de allt säkrare. Slingrade sig
runt kombattanterna likt rök och fick dem att flämtande stanna upp, släppa sina tillhyggen
och yrvaket se sig om. Jenno gav av sin ande men flöjten spelade av sig själv. En melodi fylld
av längtan, bäckars porlande och fågelsång blandad med doften av honung och brunstig get.
Försiktigt, halvt om halvt väntande på en attack, tog sig Jenno fram till sin blödande bror
och med ena handen drog han upp Castor på fötter. Den andra handen höll ett stadigt tag runt
flöjten. Slutade han spela skulle väl förtrollningen släppa och hela trollbyket vara över dem
igen. Inom sig bad han till varenda tänkbar gud att Castor inte skulle vara värre där an än att
han skulle kunna gå själv.
Det såg illa ut, halvtrollet vek sig dubbel, flämtade, hostade, spottade blod som runnit
bakvägen ned i halsen från den sönderslagna näsan. ”Tack, lille bror. Jag trodde det var klippt
nu. Snacka om trollbunden publik...” Castor flinade gott åt sina kusiner. ”Ååh…” Det stora
leendet förvreds till en plågad grimas, han stönade och vacklade till. ”…känns som vartenda
revben är av.”
4 Vad är snabbare än blixten .- en alv på flykt
5 Varför föredrar alver bågen som vapen? Då kan inte blodet skvätta på dem när de skjuter någon i ryggen
6 och flera, liknande kommentarer
Jennos ögon panikblixtrade. Om brodern inte kunde gå själv var de sålda.
Han skulle just bli hysterisk när Castor fick tag om hans axel. ”Lugn, det går om jag får
stödja på dig.”
Jenno drog ett djupt andetag och svalde skräcken.
De drog sig sakta baklänges mot träden medan trollen slog sig ned i gläntan, småpratade,
trallade små sångstumpar och med förvånade miner började se om sina blessyrer, som om de
inte hade en aning om hur de fått dem. Ingen verkade ta minsta notis om de två bröderna som
steg för steg lämnade platsen.
Resten av natten fortsatte nästan lika mardrömslikt som den börjat. Så fort de kommit utom
synhåll för trollägret packade Jenno ned flöjten igen. Nu gällde det att försöka klara
vinternattskölden. Utan eld och utan skydd var de tvungna att hålla sig i rörelse för att inte
frysa ihjäl. Till råga på allt hade det börjat snöa men i grund och botten var det kanske en
välsignelse snarare än något att förbanna. Snön skulle sopa igen deras spår. I timtal tvingade
Jenno brodern att hålla sig upprätt, röra sig framåt trots att han gick som i dvala. Ganska snart
tystnade pratet dem emellan. Båda var trötta, Castor hade ont och fick använda all energi till
att överhuvudtaget orka lyfta fötterna. Halvalven gick i täten, tvingade sig att spåra genom
drivorna istället för att vandra lätt på ytan som han vanligtvis gjorde, en egenskap han ärvt av
sin mors folk. Långa sträckor drog han bokstavligt talat Castor efter sig med ett fast tag i
handloven. Inte förrän gryningen långt om länge kom lät han dem stanna. Då fanns det ingen
ork kvar i någon av dem, men de måste ändå i skydd för vind och snö innan de kunde få vila.
Jenno var sig fullkomligt slut och helt ville han bara lägga sig ned och grina, men det fanns
ingen annan i närheten utom Castor som vid det här laget var helt borta och redan fallit i
sömn. Han var tvungen att klara det eller låta dem dö. Med en djup suck tog Jenno yxan ur
packningen och började bygga en koja runt sin utmattade bror. Något måste göras åt snön
under dem också. Kanske… Han plockade fram flöjten och försökte komma ihåg vilka toner
han blåst när han först fick tag på den. Till hans obeskrivliga lättnad fungerade det verkligen.
Det hade mer varit ett vilt hopp än övertygelse, men snön smälte undan och marken torkade
upp. Inte bara det, ungträden han kapat till stomme började grönska och tätna. Med ett ryck
fick han stopp på sig själv och sänkte flöjten strax innan ingången började växa igen. För trött
för att göra eld rullade han in sig i manteln tätt intill sin bror och somnade.
Soma vaknade och sträckte på sig. Långsamt nu… Ena armen, andra armen… Åh, den var
nästan avdomnad. Rullade på axlarna, lät rörelsen följa kota efter kota. Flexade svansen och
sträckte ur benen. Försökte göra sig så lång som möjligt… Stötte i en vägg. Den gav efter,
strilade i klumpar ned över hans klövar. Näsborrarna fladdrade förskräckt, tog in doften av
jord, mörker och torrt gräs men ingen fara. Han kände sig… inte trött, men lugn, tillfreds och
det var mörkt. Han rullade över på sidan för att sova vidare och blev omedelbart klarvaken.
Det låg någon där! Lugnet försvann och han återgick till att vara den försiktiga smygaren.
Överlevaren. Petade lite. Myycket lätt. En varelse? Den andades med ett litet visslande ljud.
Verkade vara ungefär lika stor som han själv… Långsamt vaknade den medvetna delen av
hjärnan till liv. Visst ja, ödlan! Igår…
Hans första tanke hade varit att nosa runt lite och låta storfötternas lukt sätta sig ordentligt i
näsan, men… När han smugit fram mot den blekgröna reptilen hade den blinkat till och
öppnat ögonen. De klaraste, grönaste ögon, blanka av tårar. En ny och okänd känsla hade fått
hans kropp att pirra. Så hade hennes mun dragits upp i ett osannolikt leende som verkat klyva
hela ansiktet.7 Så det var där han var. I hennes bo. Ett belåtet flin spred sig över hans ansikte,
sedan studsade han till och slog hornen i hålans tak. Vid alla eldar! Vad var det han höll på
med? Högerhornet, det som hade spetsen kvar, körde in i en granrot och fastnade. Med en
1 Ödlors och demoners parningssystem skiljer sig inte särskilt mycket…
häftig rörelse ryckte han sig lös. Han hade ju ett Uppdrag! Soma svalde hårt. Tanken på att ha
misshagat Demonernas Herre var nog för att få kallsvetten att bryta fram. Han måste ut! Han
måste vidare! Hur kunde han låtit sig tjusas så här? En demon ska förleda, inte förledas! Åh,
kära nån! Med ett självföraktande gnäll kravlade han sig ut ur hålan. Ödlan vaknade inte ens.
Den lilla demonen snusade i luften, letade en lukt och fann den. Utan att vända sig om satte
han av i fyrsprång.
Det tog honom större delen av dagen att komma upp till lägret där trollen fortfarande sov
ruset av sig. Missmodigt sparkade han med klövarna i den kallnande askan. Runt omkring
honom låg drivor med snarkande troll. Flöjten hade varit här, det gick inte att missta sig på,
men stanken av våld låg som ett förvirrande täcke över alla andra lukter. Vänsterklöven slog
emot något hårt och långt. Lårbenet av en människa. Nu mådde han verkligen illa. Tänk om
de där båda klantarna faktiskt blivit uppätna i går? I så fall var flöjten förmodligen brasved
nu. Ilsket sparkade han runt i askan, förbannad på allt men mest på sig själv. Alla hans fina
planer… En egen plats, jo säkert. Och vad skulle han göra nu? Eftertänksamt fnattade han sig
bakom hornet. Nåväl. Han måste väl ändå försöka få visshet innan han gav upp. Den lilla
demonen övervägde att sparka liv i ett av trollen och fråga hur många de haft på middag
kvällen innan, men efter att ha gjort ett överslag av volym och muskelmassa, inte bara avstod
han från den idén, utan började också röra sig avsevärt försiktigare. Gick ned på alla fyra och
nosade runt. Våld, sot, bränt fläsk och flöjt… Några steg till. Våld, sot, bränt fläsk och flöjt…
Lite till. Våld, sot och blää…! Vinden ändrade riktning och den fräna stanken av svettigt troll
och bränd ull slog in i hans näsborrar och fortsatte ned i halsen. Soma blev tvungen att sätta
sig en stund med huvudet mellan knäna för att bli av med den hastigt uppkomna yrseln.
Sittunderlaget rullade runt med en snarkning och slog efter den ovälkomna tyngden som man
slår efter en irriterande fluga och demonen föll baklänges. Med ett tjut kom han upp på
klövarna igen. Kallt längs Hela Ryggen och hans Vackra Svans alldeles tillknycklad! Han
tappade självbehärskningen och sparkade till sin svekfulla sittplats någonstans där njurarna
borde sitta. Trollet flinade till i sömnen som om det kittlade och Soma gjorde en förvriden
grimas. Han var trött på den här kalla världen med alla sina stora klumpedunsar! Han borde
ge sig hem. Fast kanske ändå inte... tanken på att återvända hem utan att ha fullgjort sitt
uppdrag var inget vidare, så han fortsatte nosa och rota sig igenom lägerplatsen så noggrant
han kunde. Plötsligt började det ringa i öronen likt tusen bjällror och löften. Det måste vara
flöjten, det kliade i ryggraden på samma sätt som förut! Bortom åsen snett från solens håll.
Yahoo! Med små jubelskutt tog sig Soma över lägergläntan, bort mot det håll han kände
ljudet. Inga spår i snön… Nä, det hade ju snöat i natt igen bevars men tonerna angav ändå en
riktning. Nu förstod han allt, trodde han. De båda drumlarna han stött på i går morse hade
förstås travat rätt på trollen och omedelbart kommit till korta. Tanken roade honom oerhört.
Han var en småsint natur som gärna såg att olycka vederfors dem som hotat honom med
skarpa eggvapen. En liten stund lät han tankarna roa sig med att tänka på hur de måste ha
skrikit. Därefter måste något av trollen tagit flöjten och smugit iväg för att undersöka den på
egen hand. Ja. Så måste det vara. Det betydde att han nu hade ett troll att bestjäla. Soma log
från öra till öra. Hans lärare hade alltid framhållit att Människan är det farligaste av alla
rovdjur, så allt annat måste vara en förbättring och att troll var korkade, det visste ju alla.
Glatt visslande lindade han svansen runt halsen och började trava iväg. Flöjten hade tystnat
nu, men han var full av förtröstan. Den fanns kvar i världen och förr eller senare skulle han
hitta den. För tillfället räckte det med att ha en riktning för att han skulle känna sig nöjd.
Soma skulle blivit grymt besviken om han vetat att Jenno, istället för att smältas i en
trollmage satt med slutna ögon i öppningen till en koja som mer än något annat liknade ett
naturligt snår och njöt av livet. Den nya dagens sol sken i ansiktet och tinade upp honom.
Hans mors folk föredrog de stjärnklara nätterna eller skuggan under träden, men själv var han
ett solens barn. Castor sov fortfarande och behövde det säkert och även om han själv börjat
längta efter annat mänskligt sällskap, företrädesvis av den mjuka och kramvänliga sorten,
hade han beslutat att det var nödvändigt att vänta och vila ut. Halvalven hade en vinlägel
bredvid sig, den var fortfarande halvfull. De hade sparat den för att fira om de någonsin
hittade flöjten. Fingrarna strök försiktigt över de glatta rören, han hade spelat lite grann och
blev inte klok på lägena. Det verkade som om samma pipa kunde ha hur många olika toner
som helst. Då blåmesarna börjat visa parningstendenser hade han slutat, det var alldeles för
tidigt för att bygga bo och han ville inte vara den som orsakade att oskyldiga små ägg frös
ihjäl.
Solen sken på flöjten också, där den låg i Jennos knä. Den kunde inte spinna, men en
grönskimrande, belåten aura pulserade runt den. Äntligen verkade det som om det skulle
ordna sig.
Sent samma eftermiddag hittade skymningen en liten trött demon pulsande i drivorna men
trots att han var både mätt och röd, hade överraskat en solförblindad åkersork och dagens sol
hade gjort underverk för nyansen, började han bli modstulen. Tyckte han borde nått
flöjttrollet för länge sedan, men även om Jenno och Castor var uttröttade då de gått här, hade
de längre ben och skräcken som pådrivare. De hade tillryggalagt åtskilliga fjärdingsvägar
under natten och Soma hade fortfarande långt kvar till den plats varifrån han hört Jenno spela.
Ljuset falnade allt fortare och demonen såg sig surt om med kisande ögon. Han var snart
tvungen att ge upp för dagen, fanns det någon bra sovgran någonstans? Knorrande och
uttröttad var han på väg in under ett par stora grenar när ett svagt sken glimtade till mellan
stammarna. Eld här? Äntligen… Han suckade lättad, säkert var det trollet han sökt! Den lilla
demonen tassade försiktigt framåt, kröp den sista biten på knä innan han försiktigt kikade
fram bakom en stor tall. Alldeles för trött för att tänka på stöld och flykt ikväll, ville han ändå
försäkra sig om att det var rätt. Åh… Soma stelnade till och vågade knappt röra sig. Nog var
det troll alltid, en stor best. Men var det rätt troll? Det satt med ryggen åt demonen och
verkade tala för sig själv. Konstigt, men Soma kunde inte se någon annan. Kanske hade
trollet prövat flöjten och blivit tokigt? Den var ju starkt magisk, det var ju själva orsaken till
att hans Herre eftertraktade den. Demonen beslöt smyga runt så han kunde se varelsen
framifrån och vis av tidigare erfarenheter höll hann svansen i ett fast grepp. Försiktigt, noga
med att hålla sig i skydd smög han motsols runt lägret. Plötsligt reste sig trollet och tog två
stora steg rakt mot Soma.
Demonen slängde sig ur vägen med en fart som förvånade honom själv, rullade runt,
beredde sig på att sälja sig dyrt, men det var inte för hans skull trollet rest sig. Det var en ren
slump att han gått åt det hållet. Graagh brakade förbi ut i mörkret på sina egna ärenden.
Kvickt som en vindil kravlade Soma vidare till han kom mitt emot den plats där han först
stått. Om flöjten låg på marken nu… Han sträckte på sig för att se bättre. Där var någonting
men han kunde inte urskilja vad. Skulle han ta risken? Demonen lyssnade så det värkte i
öronen. Brakandet när buskar och småträd bräcktes var fortfarande på väg bort från lägret. Ja.
Han måste chansa. Klövarna klickade nervöst när de bar tvärs genom elden och över till
andra sidan. Var? Var? Huvudet for fram och tillbaka och näsborrarna fladdrade av
upphetsning. Inget som liknade en flöjt men vad i all världen var det där? En liten varelse?
Den verkade sova. Långt gult hår… och små vingar? Den såg god ut. Det sög till i
maggropen. Eftermiddagens åkersork var långt borta. Han tog ett stadigt tag runt midjan på
den och öppnade munnen.
Cike väcktes abrupt av ett stort gap som närmade sig och hon skrek och sprattlade för allt
hon var värd.
”Sch! Tyst du där! Du lockar ju hit alla möjliga, jag vill ju bara äta dig!”
Cike tjöt ännu högre och bankade vilt på näven som höll henne.
Ett vrålande skar genom natten likt en slaktarkniv genom mört kött. Soma hörde ljudet av
sin undergång komma rusande genom skogen. Han släppte älvan och sprang.
”Han tänkte äta upp mig!” Hon var så upprörd att hennes redan i vanliga fall pipiga röst
gick upp i falsett.
Graagh morrade djupt ned i halsen och tröstade henne med alla saker han tänkte göra med
den vidriga slemma varelsen om den så mycket som kom i närheten henne igen och Cike
kurade belåtet ihop sig i hans varma näve. Hon tyckte verkligen om den här varelsen. Visst
var han ful och stor, alldeles förfärligt stor, men han kallade henne lilla stjärnan, och hon
hade redan insett att bakom det fula yttre dolde sig ett hjärta av guld. Ett hjärta som klappade
för henne.
Cike puttrade i tryggheten hos Graagh, Soma sprang för livet och i den levande kojan var
Jenno i full gång med att köra upp sin bror. ”Upp med dig, ditt lata åbäke! Det är middag.”
Castor klippte sömnigt med ögonen. ”Åbäke kan du vara själv. Var är vi?”
”I vår egen lilla skogskoja.” Ett sammanhängande svar. Jenno log lättad. Innerst inne hade
han ängslats i timmar över att Castor skulle vara helt sönder. Till slut hade han inte orkat
vänta på att få veta längre. Nu när allt var bra kunde han kosta på sig att vara raljant. ”Du har
sovit sen igår, dags att du kommer upp och underhålla mig. Hur mås det?”
”Vänta…” Halvtrollet drog ett par djupa andetag medan ögonen vande sig vid kvällen. ”Det
känns som om hela klanen hoppat på mig men det är nog inget brutet.”
”Skönt. Om du lovar att inte använda det mot mig ska jag medge att jag var lite orolig för
dig.”
Nu var det Castors tur att le. ”Säkert? Du är väl för gullig.” Han fångade Jenno i sitt
björnkramsgrepp och drog honom intill sig, fast förankrad. ”Lille bror, jag är glad att du
finns.”
”Men släpp!” Jenno lyckades sprattla sig lös. ”Är det säkert att du inte fick skallen
inslagen?” Med rullande ögon drog han sig undan. Han glömde alltid hur förbaskat snabb
hans bror var. De där reptilreflexerna gick inte ihop med den stora muskulösa kroppen och
det vänliga, men lite sävliga ansiktsuttryck Castor brukade hålla sig med.
”Helt säkert. Packa dig ut nu så får man se vad för kulinariska läckerheter du dukat upp.”
Utanför kojan sprakade en liten eld, över den fick en oförsiktig fasan sin sista färg. Jenno var
blödig med fåglar, men promenerade de in och nästan bad om att få bli uppätna var han inte
den som lät samvetskval stå emellan sig och en god middag.
”Och vin kvar? Jen, det är inte jag som borde undersöka skallen.”
Kvällen övergick till stjärnklar natt och elden falnade i takt med att fasanen förvandlades
till rester och vinlägeln tömdes.
”Cas, jag har tänkt… Vi kan inte vara mer än en styv dagsmarsch från vägen och Lyktan.
Ska vi göra ett ryck imorgon? Orkar du det?”
”Nå mänsklighetens boningar? Mmm… Jag skulle kunna stå ut med att sova i en riktig
säng… och få bli ren.”
Jenno skrattade högt. ”Du är rolig du. Själv tänkte jag mest på annat… Vad hette hon? Den
där mörka tjejen.”
”Retta. Hon var söt… Vi säger så. I morgon blir det civilisationen"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar